Sida:Högadals prostgård del I 1884.djvu/30

Den här sidan har korrekturlästs

26

och kaptens jemnåriga söner, hvilka ilade till sina mödrar för att skrikande beklaga sig öfver lidna oförätter.

— Söta Reinhold lilla, när bruka gossar gråta? Tyst, mitt snälla barn, — sade fru Ståle och klappade den yngste af sina gossar.

— Ja men Harald är så elak; han slog mig för att han icke fick fatt på mig.

— Ja, så var det, mamma, — instämde den äldre brodern. — Harald är så otäck, så …

— Tyst, tyst, mina söta barn. Ni äro ju borta.

— Barn gör i by, som det är hemma vandt, — sade fru Ringman betydelsefullt, ehuru sakta.

Emellertid fradgade Harald af vrede och sårad stolthet.

— Ett väl uppfödt barn skall alltid tåla oförrätter, min lilla Harald! — sade hennes nåd, som dervid illa dolde sin vrede; men när ingenting ville hjelpa, utbrast hon: — Att icke bonne amie skall vara hemma och hålla ordning på barnen; men så är det, när man bäst behöfver menniskor, äro de aldrig tillstädes.

Fru Sylvén skakade på hufvudet, och Axels hand knöt sig ovilkorligt bakom Almas stol, i det han tänkte: — Hade jag att göra med de gunstig' herrarne, jag skulle, min själ, lära dem annat.

Maria hade tagit Otto, den yngste af husets söner, en liten söt sexårig gosse, i sitt knä, der hon lyckats utöfva det vanliga väldet öfver sin lilla gunstling och der han nu, efter slutade tårar och sparkningar, glad satt och lekte med Marias lockar.

Efter alla fruarnes förenade bemödanden lugnades ändtligen de små kämparne, och Almas klara, harmoniska toner frambröto nu likt en segermusik efter en drabbning.

Mödrarnes löften om eljest förbjudna saker hade måhände egentligast tillvägabragt fredsslutet; men emellertid blef det gjordt till verklig fröjd för hela sällskapet.