Sida:Högadals prostgård del I 1884.djvu/52

Den här sidan har korrekturlästs

48

dig mitt lif, min kärlek, mitt allt; men — hvad skulle den fattige, husville ynglingen ega att bjuda dig, som skulle tillfredsställa en fars, en mors fordringar, vore du ock nöjd med mitt hjerta? Mörk skulle också må hända din framtid blifva, mörk och törnsådd som hennes, som gifvit mig lifvet. Nej, Maria, en ljusare bana väntar dig. Jag skall skåda den långt öfver mig, som den ensliga blomman skådar den strålande stjernans färd i ljus. Älska dig skall jag med hela styrkan af min glödande själ; men mina handlingar skola styras af förnuftets jernhand.

Han hade nedsatt sig på soffan och lutade hufvudet ned mot hennes mjuka dynor. Så satt han länge, med blicken djupt nedslagen. Slutligen uppslog han ögat och betraktade uppmärksamt hvarje föremål i det lilla rummet. Han hade, för första gången han inträdde der, funnit det hela täckt och trefligt; men han hade aldrig betraktat de små särskilda delar, som bildade det, och huru skulle han kunnat det, han hade alltid varit der med Maria. Nu såg han först den smakfulla enkelhet, den utsökta ordning, som sammansmälte allt i det lilla gröna, solbelysta rummet till en vänlig harmoni. Han såg öfverallt den ordnande handen, den skönhetsälskande själen, och han ihågkom, att hans mor sagt, att ett fruntimmersrum är en trogen spegel af henne sjelf.

Han hade stannat framför det lilla skrifbordet; der såg han en liten tillsluten bok, på hvars titelblad stod med en vacker fruntimmersstil: »Mitt hjertas biktstunder». O, huru gerna hade han velat blicka in i dem! Han tog boken.

— Nej — utropade han, — intet helgerån från denna själ, hvars förtroenden endast englarne äro värdiga att mottaga!

Han stod ännu med boken i hand, då Maria inträdde.

Gustaf spratt till, och hade han ord för ord genomläst Marias tankar, skulle icke rodnaden kunnat stiga högre på