Sida:Högadals prostgård del I 1884.djvu/58

Den här sidan har korrekturlästs

54

sade Lemner, vänd till fru Sylvén, hvars ansigte hastigt ljusnade.

— Jag lyckas! — utropade brukspatronen. — Mamsell Maria får åka i hö.

— Hvem kan motstå en sådan förespråkare? — sade pastorskan med sitt ljufvaste löje.

Marias hela varelse strålade af glädje, och på det innerligaste tackade hon honom.

— För en sådan blick tror jag, att jag ville bedja hela mitt lif, — utbrast han deklamerande.

— Hvart så brådt om? — frågade kyrkoherden, som nu återkom från folket, då han mötte den ilande Maria.

— Efter hatt och handskar, pappa lilla; ty jag skall ut och åka i hö.

Fadern delade sin Marias glädje, och hon försvann, men stod nästan i samma ögonblick åter på gården.

— Nu gå vi, mamma lilla, — sade hon, då hon såg vännerna, hvilka påsatt blusar, komma springande från trappan.

— Tillåt mig först få tömma mitt glas, och sedan är jag med.

Maria studsade. — Jag trodde icke, att brukspatronen ärnade följa oss, — sade hon med synbar förundran.

— Då tror mamsell Maria mig vara mindre egennyttig, än jag verkligen är! ty jag försäkrar, att, utan att vilja vara med, hade jag icke bedt för mamsell Maria.

— Jag tänkte, att vi nu skulle spela ett parti bräde till sammans, sade kyrkoherden, på en gång förvånad och missnöjd; ty han hade verkligen räknat på detta sitt älsklingsnöje.

— Nu är den harmoniska trean bruten, — sade Gustaf sakta till Axel, med det talande uttryck, hvaraf han var mägtig.

— Men, herr brukspatron, blir det ej svårt att stiga upp i hövagnen och der hålla sig fast? — frågade Axel ironiskt.