Sida:Högadals prostgård del I 1884.djvu/94

Den här sidan har korrekturlästs

90

mycket misskänna edra ridderliga tänkesätt, om ni skulle vilja hafva en dans, som är lofvad åt en annan. Maria skulle då bryta sitt löfte, och detta endast af tacksamhet för vår gode värd.

— Ödmjukaste tjenare, herr Sylvén, vi äro alldeles af samma tanke, och jag hoppas en annan gång ta min skada igen.

— Maria hade ju blifvit ett allmänt åtlöje, om hon uppträdt i vals med brukspatronen, som icke tagit ett enda valssteg sedan han för trettio år till baka lärde valsa, hvilket han nyss sagt mig, — sade Axel till modern, hvars ögon blixtrade af vrede.

— Historier, kära Axel, — invände hon.

— På min heder, har han icke sjelf berättat mig det, med tillägg, att han då aldrig kunde komma ett steg i takt; och, mamma, tänk på den arma Maria, att släpa omkring en sådan syndabörda! Gustaf hade nog cederat sin vals; men att se Maria hela sällskapets åtlöje, det kunde jag ej uthärda, — fortfor Axel, som kände försoningsmedlets kraft.

— Kanske har du rätt, — svarade modern blidkad, — och då brukspatronen ej blef stött, så var det bra som det skedde, — och nu vände sig pastorskan till värden med sitt artigaste beröm för alla smakfulla anordningar och all uppmärksamhet mot gästerna. Majorskan och flera andra fruar förenade sig i det välförtjenta berömmet.

— Det blir väl bättre, mitt herrskap, det blir väl bättre, när jag blir så lycklig och får en liten söt fru, som arrangerar både mig och mitt hus; ty fru Pralén bjuder visst till, men den gamla takten hänger ändå i henne.

— Det blir, som jag tror, ej så godt att fylla fru Praléns plats, — svarade pastorskan beställsamt; — ty att hon är uppfödd i ett förnämt hus, derom bära alla hennes anordningar en talande stämpel.