Sida:Handledning i vira.djvu/29

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
27

färg, på det spelarens kort om möjligt äfven där måtte tagas bort. Hafva vid köpet talongens kort delats mellan de båda motspelarne och dessa sålunda antagligen köpt på renons, kan spelarens granne till höger, om han har utspelet och på sin hand äger en svit eller en större mängd af en färg, draga upp denna, men då, om han har svit, högsta kortet, eljes ett tämligen högt kort, i förhoppning om att medspelaren skall vara renons och sålunda med sina trumf kunna uppäta spelarens handkort eller trumf. Har spelaren exempelvis äss och dam eller äss och knekt i den färg som spelas, bör han, om han misstänker ett sådant spelsätt, »maska» d. v. s. taga med damen (knekten) i st. f. med ässet, ehuru det nog kan hända att ett sådant försök misslyckas. Kan sedan efterhanden hitta en färg, där måhända hans medspelare är renons, då blir spelarens ställning svår nog och ett från början godt spel kan under sådana förhållanden lätt gå omkull.

Har spelarens granne till vänster utspelet, och spelaren sålunda sitter i efterhand, bör utspelaren draga ett högt kort i sin starkaste färg, och om han har svit det högsta kortet af sviten. I annat fall riskerar han lätt att gifva spelaren favör, d. v. s. att spelaren får sitt stick för ett lägre i st. för ett högre kort. Favörer, som ofta gifvas, äro t. ex. stick för kung andra, två stick för äss och dam o. s. v. Mellanhanden d. v. s. den andra motspelaren bör vid dylika tillfällen ej spara på sina höga kort, om han har några, ty äfven om de gå åt, gifva de alltid styrka åt medspelarens kort. Däremot bör ej utspelaren, då spelaren sitter i efterhand, draga för renons, d. v. s. spela ett ensamt kort i någon färg, så framt ej detta kort är kung eller möjligen dam.

Märka motspelarne, att spelaren ej vill trumfa, finnes det intet hinder för att någondera af dem gör det, men under inga förhållanden annat än då spelaren sitter i mellanhand, för öfrigt gäller det alltid, särskildt för den som har trumfstyrkan om hand, att noggrant hålla reda på ej blått huru många utan också hvilka trumfar som hafva gått. Sker icke detta, händer det ofta att spelaren går hem på små trumf, som motspelaren kanske förut kunnat trumfa ifrån honom.

Om under spelet den ene motspelaren får på sin