Sida:Heckscher Ekonomi och historia 1922.djvu/318

Den här sidan har korrekturlästs
308
IX. ”ALLTINGS ÅTERSTÄLLELSE”

Som M. Bloch anmärker, behöver emellertid hela denna fråga studeras också efter rättegångshandlingarna, om det skall vara möjligt att komma till bestämda resultat. Därtill saknas veterligen alla förarbeten, men intrycket från själva lagstiftningen är, att dess tillämpning måste ha erbjudit stora svårigheter.

I det följande skall nu lagstiftningen framställas i sina huvudlinjer, såsom redan sagts utan försök att ens redogöra för juridiskt mer invecklade frågor; bl. a. de i Frankrike alltid särskilt dominerande hemgiftsförhållandena förbigås alldeles. Trots detta blir det tillfälle att belysa också punkter, som förbigåtts i ovanstående principiella översikt.


Första försöket att reglera ändringarna i förhållandet mellan enskilda till följd av assignathushållningen gjordes redan långt innan pappersmyntet nått botten, nämligen genom en lag 21 juni 1795 (Bloch n:r 612). Huvudpunkten var här dock ej tanken på rättsförhållandet mellan enskilda utan statens skattebehov och, som bisyfte, önskan att minska sedelcirkulationen. Med tanke på det förra bestämdes, att ännu icke förfallna skatter skulle betalas i assignater med ett höjt belopp, som skulle bestämmas efter sedlarnas utelöpande kvantitet. Denna oreserverade anslutning till vad man kallar kvantitetsteorien,[1] utgör lagens intressantaste detalj; 2 milliarder skulle anses motsvara utträngt mynt och ej tas i betraktande men varje halv milliard därutöver föranleda en höjning av skattebeloppet med en fjärdedel. För att locka till sedelin-

  1. Se ovan sid. 21.