Sida:Heidenstam - Samlade skrifter (1912) 15.djvu/25

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
21
OM SVENSKARNAS LYNNE

Shakespeares och Elisabets.[1] I stället för att arbeta på smakens höjande sänker sig mången tidning under publikens nivå och vidmakthåller det groll mot den inhemska konsten, som egentligen först frammanades under åttiotalets tvister, men vilket långt efter dessas bortdöende fortlever som en vana. Vill någon för närvarande kasta sig över ett konstverk med de orimligaste beskyllningar, kan han alltid räkna på ett tacksamt följe. Att vetenskapen står jämförelsevis skyddad, om också på långt när ej efter förtjänst uppskattad, beror uteslutande på dess mer ämbetsmannamässiga ställning. Visserligen har Svenska Akademien genom minnespenningar och gravstenar och genom hela sin ställning givit litteraturen en oundgänglig statslig bekräftelse och i det hänseendet varit till ett verkligt, erkännansvärt gagn, som vittnar om stiftarens blick för svenskt lynne. Samma bekräftelse har konstakademien förlänat de bildande konsterna. Lika fullt röjer sig mot alla estetiska skapelser ett skadeglatt hat, som urartar till pöbelaktig likgiltighet för allt djupare själsliv. Polemiska diktare ha beständigt mött motstånd i alla land. Garborg utropar mitt i det vittra Norge, att han icke kan leva annat än i en fjällhydda uppe vid snögränsen, och Kristiania målas av skriftställarna i färger, som icke väcka reslust. Björnson och Ibsen ha nödgats att tillbringa långa tider av sitt liv i fjärran land. Shelley, Byron och Heine dogo i landsflykt. En allvarligare inblick i det

  1. De år, som förflutit sedan detta nedskrevs, ha dock medfört stora förändringar.