Sida:Heidenstam - Samlade skrifter (1912) 15.djvu/37

Den här sidan har korrekturlästs
33
KARL XII OCH DET TRAGISKA

karaktär. Däremot har man fullständigt missförstått både honom och teatern, när man förmenat, att han icke skulle lämpa sig för ett skådespel. I själva verket är icke mången svensk konung därtill lika ägnad som just han, ty såväl han själv som hela hans skara är alltigenom dramatisk. Man har onödigt ängslats över frånvaron av någon mer eller mindre betydelselös kärleksförbindelse, men den av olyckor överfyllda kärlekshistorien i hans liv är hans förhållande till Sverige och svenskarna. Man har vidare fruktat den ständiga omsättningen av bipersoner. Liksom kvinnorna inför Don Juan, så tåga krigarna snabbt förbi Karl XII och försvinna — på ett par nätter i Ukraina ett tusen och tre. Den egentliga svårigheten ligger dock just i hans obenägenhet för att blotta sig i ord. Givetvis måste han även på scenen långa stunder sitta tyst och låta de andras samtal föra dramat vidare. Detta kan dock lämna tillfälle till nya uppslag i själva behandlingen och just därigenom att den historiska kritiken ryckt tragiken in i hans egen karaktär, så att han icke längre är blott och bart en bältespännare i en yttre strid, vinner den dubbelkänsla, som han ingiver, först sin rätta styrka.

Ett tragiskt problem omfattar en tvekamp mellan olika rättskrav, som te sig så starka att det ligger utom mänsklig rättfärdighet att fullständigt kunna tillbakavisa någondera. Icke blott den blodröda tråd, som olyckornas logik spinner genom det tragiska, är omöjlig att slita, utan även angående det slutliga sedliga bedömandet kunna vi

3 — Heidenstam. Tankar.