Den här sidan har korrekturlästs

Louises åsikter av »kvinnans värdighet», hennes allvarsamma och bestämda grundsatser samt hennes sätt att uttala dem roade hennes unga vänner, i detsamma som de ingåvo dem en sann aktning för henne och väckte en mängd strider och diskussioner, i vilka alltid Louise oförskräckt, ehuru icke utan överdrift, försvarade det rättas sak. Dessa stridigheter, som hade begynts i munterhet, slutade dock annorlunda.

En ung, något behagsjuk fru, blev en dag sårad av den stränghet, med vilken Louise dömde om behagsjukan hos sitt kön, särdeles hos gifta fruntimmer, och sade i obetänksam hämndlust ett ord, som väckte på en gång Louises förvåning och vrede. En explikation följde emellan de två, vars frukt blev ett fullkomligt brouilleri mellan Louise och den unga frun, samt hos Louise själv en förändrad sinnesstämning, som hon fåfängt sökte dölja. Hon hade varit ovanligt glättig och livlig de första dagarna på Axelholm; nu blev hon stilla, tankfull, ofta förströdd, och man tyckte sig märka, att hon var något mindre vänlig mot kandidaten än tillförene och något mera lyssnade till possessionaten, ehuru hon alltjämt avslog hans proposition om »en tur till Östanvik».

Dagen efter den, på vilken nyssnämnda förklaring, eller rättare förmörkelse, ägt rum, stod Elise om aftonen på balkongen, inbegripen i ett livligt samtal med Jacobi. »Och om», sade Jacobi, »om jag söker att vinna hennes hjärta — — o säg mig — — skola hennes föräldrar, skall hennes mor se det utan missnöje? Ack! tala öppet med mig härutinnan! Mitt livs väl beror därpå!»