Den här sidan har korrekturlästs

gjort från början, så hade han kanske aldrig blivit en svirrebroder som nu. Nu skall man ha scener, för att bibehålla skick och seder i huset. Jag vill inte veta av ett sådant leverne. Han skall få höra av det i morgon dag! Jag skall sätta åt gunstig herrn, så han skall minnas det!»

»Ack!» sade Elise, »var icke alltför sträng, Ernst! Jacobi är god; om du talar vänligt och allvarligt med honom, så är jag säker på, att det bäst verkar.»

Lagmannen svarade intet, men fnös och spatserade upp och ned på golvet, vid rätt dåligt humör.

»Vill ni veta något nytt om er granne paskvillanten?» ropade assessor Munter, i det han inträdde med bistert ansikte. »Han är sjuk, dödssjuk i galopperande lungsot; han skall inga paskviller skriva mer!»

»Vem ser till hans lilla flicka?» frågade Elise, »jag ser henne ibland springa som en vild katt i porten och på gatan.»

»Jo, har har en vacker tillsyn!» röt assessorn. »Där är en människa i huset — människa kallas hon, men borde heta kräk eller snarare djävul — som hets sköta hans hushåll, men som bestjäl honom och fördrävar hans barn. Vad tycker ni väl, att hon och två långa lymlar till söner, hon har, roa sig att skrämma flickungen, i det de klä ut sig ohyggligt och spöka för henne i aftonskymningen. Det är mer än underligt, om inte hon blir galen.»

»De uslingarna!» utropade lagmannen med vrede och avsky.

»Om han dör — finnes det någon, som kan taga sig an flickan? Har han någon släktinge, någon vän?»