Sida:Henrik Schück Olavus Petri 1906.djvu/52

Den här sidan har korrekturlästs

46

Detta var onekligen en för de svenska protestanterna högst farlig anklagelse. Gustaf Vasa, som med en sådan styrka höll på den världsliga öfverhetens rätt, hade redan genom vederdöpar-oroligheterna i Stockholm 1524 blifvit misstänksam, året därpå hade han haft att bekämpa ett bondeuppror, och då Paulus Helies skrift blef bekant i Sverige, stod det andra dalupproret för dörren. Kunde konungen förmås att antaga något samband mellan protestantismen och dessa bonderörelser, blefve daraf den naturliga följden, att reformatorerna förlorade det viktigaste stöd de ägt, nämligen gemensamheten i deras och konungens intressen.

Det var således af nöden att kraftigt tillbakavisa dessa beskyllningar, och detta åtog sig Olavus Petri i en på våren 1527 utgifven skrift. Att denna i tonen blef häftigare än hans öfriga, berodde väl dels på motståndarens råa skrifsätt, dels dårpå att Paulus Helie — åtminstone enligt Olavus’ mening — kommit fram med medvetna osanningar, dels och kanske icke minst därpå att angreppet var riktadt mot den man, som varit Olavus’ lärare och i hvilken han lärt sig vörda en ovanligt ren och fläckfri personlighet.

»Det är väl sant — säger Olavus i detta svar — att Luther hafver mycket skrifvit om den kristeliga frihet, som hvar och en kristen människa hafva skall i sitt hjärta och samvete för Gud. Denna frihet hafver det med sig, att ingen människa med sin egen lag eller stadga kan binda människans själ till någon synd inför Gud, ty den frihet Kristus oss gifvit hafver är osägliga kraftigare än alla människors, men att Luther