§. 4. Efter Reformatjon finna wi
märkelige förändringar, så wid Gudstjensten, som
inrättningen af Sång och Musik i Kyrkorne. Så
fort Latinsk sång och Mässa blifwit indragne,
började man allment på Modersmålet sjunga och
spela til HERrans Lof. Alt efter som
Påfwiske willfarelser kunde uptäckas, och den sanna
Ewangeli Lära införas, begynte man äfwen
afskaffa missbruk, och af Fädernas stadgar endast
behålla det som kunde tjena til upbyggelse och
förkofran i Christendomen. [1] Andelige sånger
på Swenska språket woro förut när oss sällsynte,
- ↑ Domp. Bälter berättar märkel. i Kyrk. C. pag. 368, huru sången i Påfwiska tiden, fast Folket ej wiste hwad som söngs, ansågs nödwändig, såsom förtjenst til synda förlåtelse; han nämner ock, huru Latinsk och swensk sång sedan tåldes skiftewis i Kyrkorne. Latinska sången har uphört 1571 på landet, men i Städerne warit i bruk til 1614, då den samma genom en förbätrad handbok indrogs; ehuru ändock wid någre Domkyrkor, de Studerande Lördags eftermiddagar haft frihet til omkring år 1700, at nyttja Latinsk sång.
träffas såsom Monument, finner man, huru simpel inrättning warit både med Instrument-makeriet och Kyrko-Musiken. Någre öfwerlefwor af Munkarnas Notböcker, som på åtskillige ställen förwaras, wisa beskaffenheten af deras sång. Sådane äro skrifne med swarta noter på fyra sammanfogade rader, och haft namn af tetragrammum, hwilket warit från äldre tider i bruk, såsom p. 57 säges, och således bekant, förr än wårt nu allmänne pentagrammum antogs.
