Sida:Holm Palaeontologiska notiser (1897).djvu/4

Den här sidan har korrekturlästs
171
GEOL. FÖREN. FÖRHANDL. N:o 178. Bd. 19. Häft. 3.

Enligt min uppfattning bör derföre Olenellus Mickwitzi med mera skäl hänföras till underslägtet, eller om man så vill slägtet, Holmia än till Mesonacis.

Genom förekomsten af Torellella lævigata vid Tomten kommer Mickwitzia-faunan vid Lugnås, i hvilken ännu ej någon Olenellus är funnen, att bilda en förmedlande länk mellan Holmia-faunan i Norge och Mickwitzia-(Holmia?-)faunan i Estland. Att öfverensstämmelsen mellan faunan i Estland och vid Lugnås är större än mellan denna senare och faunan vid Tomten är lätt förklarligt, då de båda förra tillhöra strandbildningar, och äro inbäddade i ungefär likartade sediment, samt synas hafva lefvat under ungefär samma förhållanden, hvaremot faunan vid Tomten tillhör ett något djupare vatten.


2. Om ektosifo hos Endoceras Burchardii Dew.

Denna art uppställdes och beskrefs år 1880 af Dewitz[1] samt uppfattades af honom såsom en typisk Endoceras. I den inledande beskrifningen af sifonen hos Endoceras (»Siphonalbildung bei den Vaginaten») beskrifves nemligen ektosifonens byggnad hos Endoceras Burchardii jemte den hos Endoceras vaginatum Schlot. utförligt samt afbildas, något schematiserad, för att tjena såsom exempel på Endoceras-sifoner med kortare och längre septaltuber. Hos Endoceras Burchardii bildar enligt Dewitz[2] hvarje septum en septaltub, som sträcker sig genom hela den närmast bakom liggande lokulus och slutar först bakom nästa septum ett litet stycke in i dettas septaltub.

Äfven af Rüdiger[3] beskrifves arten såsom en Endoceras och sjelf har jag hittills på Dewitz’s auktoritet omnämnt densamma under detta slägtnamn. Emellertid har jag, då arten

  1. Dewitz, H. Ueber einige ostpreussische Silurcephalopoden. — Zeitschr. d. Deutschen geolog. Gesellschaft 32 (1880): 391 tafl. 16, fig. 2, 2 a.
  2. Ibid., sid. 371, fig. 1. Schematischer Längsschnitt in der Mittelebene.
  3. Rüdiger, H. Ueber die Silur-Cephalopoden aus den mecklenburgischen Diluvialgeschieben, sid. 29. — Separatdr. aus: Arch. der Freunde d. Naturg. Meckl., 1891.