— Det är jag verkligen, — svarade Gustaf Blom.
— För ungefär ett år sedan befann ni er en natt vid en afsides landningsplats, uti en mörk gränd, vid en af de mindre »Fletherne».
Polismannen såg ännu mer forskande på Gustaf Blom. Denne erinrade sig mycket väl den natt, hvarom han tillfrågades. Det äfventyret kunde han aldrig glömma. Han erkände sig således hafva, ungefär ett år förut, befunnit sig vid en afsides landningsplats, uti en mörk gränd, vid en af de mindre kanalerna, åtminstone förmodade han det vara en af de mindre, fastän han icke kunde bestämdt uppgifva det.
— Ni flydde med tvenne andra personer uti en båt?
— Flydde? utropade Gustaf Blom. — Visst icke! Jag blef bortförd.
— Hm! Ni tappade er hatt, då ni flydde, säger jag.
— Det förhåller sig verkligen så, att jag tappade min hatt ...
— I er hatt stod ert namn. Polisen behöfver för närvarande ej veta mer.
— Men jag skulle gerna vilja veta ...
— Inga frågor! Se så, till arresten på Grosse Neumarkt!
