Sida:I grönan skog 1922.djvu/106

Den här sidan har korrekturlästs

— Jag tror knappast att Leaf borde gå med oss? sade Michael och vände sig till Leaf och mätte honom med blicken från ovan och allt igenom. — Han är så förskräckligt enfaldig, så han kunde fördärva hela företaget.

— Han är nog inte värst angelägen om att gå med heller; är du, Thomas Leaf? undrade William.

— Hi hi! Nej, jag är inte värst angelägen. Bara en liten smula!

— Jag är dödligt rädd för, Leaf, att du aldrig kan reda opp hur krutet fanns opp, sade Mail.

— Jag har aldrig haft nå huve, nej då, så är det med den saken, hi hi!

Alla voro med på detta, inte för att förödmjuka Leaf och nedsätta honom efter en sådan offentlig bekännelse; men det var nu en gång fastslaget att Leaf själv inte fäste sig vid att han inte hade huvud; denna defekt hos honom hade upphört att vara en detalj i socknens historia som man upprördes över.

— Men jag kan sjunga sopran! fortsatte Thomas Leaf, helt förtjust över att bli kallad en stolle på ett så hyggligt vis. — Jag kan sjunga sopran lika bra som nån jänta eller gift kvinnfolk och bättre ändå! Och om Jim hade levat, så skulle jag haft en bror som hade gott huve. I morron är det stackars Jims födelsedag. Han skulle varit tjugesex, om han levat till i morron.

— Ni låter alltid så lessen på tal om Jim, sade gamle William fundersamt.

— Ja, det gör jag. Ett sånt stöd han skulle varit för mor! Hon hade aldrig behövt arbeta i sina gamla dar, om han hade fått vara stark och frisk, stackars Jim!

— Hur gammal var han, när han dog?


98