Sida:I grönan skog 1922.djvu/112

Den här sidan har korrekturlästs

— Det är synd att Leaf är så förskräckligt enfaldig, annars kunde han ju få det, sade en annan.

— Jag har aldrig i mitt liv sett ett musikkapell gå in i pastorns arbetsrum för att få avgjort om sitt sjungande och spelande, pläderade Leaf; jag skulle så gärna vilja se't bara för en enda gång!

— Ja, ja; vi får väl låta'n komma med in, sade formannen. Du blir som femte hjulet under vagnen, Leaf, gör varken till eller från. Så ja, min gubbe, stig på bara! Och nu framträdde han, gamle William och Leaf i rummet.

— Vi tog oss friheten att komma och besöka er, sade Reuben, som lät hatten dingla i vänster hand, medan han med den högra rörde vid ett imaginärt hattbrätte på huvudet. Vi har kommit på besök, öga mot öga och utan att förnärma er, hoppas jag?

— Inte det ringaste, sade mr Maybold.

— Den här gamle mannen som står här bredvid mig är far min; William Dewy heter han, sir.

— Ja, jag ser att det är han, sade kyrkoherden och nickade åt gamle William som smålog.

— Jag trodde ni inte skulle känna igen'en utan hans basfiol, ursäktade sig formannen. Herr pastorn förstår, han har alltid sina bästa kläder och sin basfiol om söndagarna och det gör en sån skillnad i utseendet för en gammal man.

— Och vem är den här unge mannen? sade kyrkoherden.

— Tala om för pastorn vad du heter, sade formannen och vände sig till Leaf, som stod med armbågarna naglade vid en bokhylla.


104