En halvtimme senare steg Dick ut ur värdshuset, och om Fancys läppar varit riktiga körsbär, skulle förmodligen Dicks ha varit åtskilligt färgade. Värden stod ute på gården.
— Hallå, ohoj, master Dewy? hm, hm! Han skrattade och lät skrattet komma fram raskt och stötvis, så att det gjorde mycket litet väsen av sig i förstone men i alla fall träffade Dick under femte revbenet. Det går aldrig väl mr Dewy — beställa te åt ett fruntimmer och se'n gå till'na och slå sej ner och dricka te me'na och ta så'n rundlig tid på sig sen!
— Men ni vet naturligtvis? sade Dick, med låtsad stor överraskning. Jojomen! Haha! Och så var det han som i sin tur skrattade åt värden.
— Nå vad då? Jovisst — haha.
— Ni vet naturligtvis?
— Javisst! Men — det vill säga — jag vet inte alls.
— Att — att — den där unga damen och jag? nickade mot fönstret till rummet där Fancy var.
— Nej — jag vet ingenting! sade värdshusvärden och hans ögon blevo runda som klot.
— Och ni vet inte?
— Inte ett dugg, på min ed.
— Men ni skrattade, när jag skrattade.
— Å, det var bara av sympati; ni skrattade, när jag skrattade också.
— Verkligen, ni vet inte? Du store — inte ha reda på det!
— Jag kan ta på min ed att jag ingenting vet.
164
