— Jag tycker om Dick, jag älskar honom; men så ordinär och bedrövlig en karl ser ut i regn, utan paraply och alldeles genomvåt!
Då han försvunnit, gjorde hon en rörelse som för att stiga ned från sin plats; men vid en blick åt motsatt håll fick hon se en annan gestalt som kom utefter samma väg. Det var också en man. Han var också svartklädd från topp till tå; men han bar ett paraply.
Han kom närmare, och regnets fall gjorde att han höll sitt paraply snett så att från hennes höga synpunkt var hans huvud osynligt, liksom också hon var det för honom. Han gick i sinom tid alldeles inunder henne, och då hon såg ned på paraplyets yta, upptäckte hennes kvinnliga blick att det var av fint siden — mindre vanligt på den tiden än sedermera — och av elegant fason. Han gick fram till ingångsdörren, och Fancy förlorade honom plötsligt ur sikte. I stället för att fortsätta till stora landsvägen som Dick gjort, hade han svängt in under hennes egen port.
Hon hoppade ned på golvet, slängde raskt bort schal och huva, strök och glättade sitt hår tills lockarna hängde i tämlig ordning och lyssnade. Ingen knackning. Nästan en minut förgick, och ändå kom det ingen knackning. Så uppsteg ur tystnaden en rad små knackningar, icke hårdare än en hackspetts tapp-tapp i fjärran och nätt och jämnt så tydliga att de kunde nå hennes öron. Hon samlade sig och slog upp dörren.
I portvalvet stod mr Maybold.
Det låg en varm glans över hans ansikte och en klar glimt i hans ögon, som kom honom att se bättre ut än hon någonsin märkt förut.
— God afton, miss Day.
