Nelly skrattade.
— Vad jag är glad åt detta nya arbete! sade hon skämtsamt. Flora skriver alltid bara början och slutet, det tråkiga mittpartiet bryr hon sig inte om — o, hon är en stor författarinna!
Flora var alls inte lätt att reta — hon låtsade som om hon ingenting hörde.
— Alltså efter middagen i dag! sade hon och tryckte Elsas hand.
Då de druckit sitt kaffe, följde hon med upp på deras rum, och då alla tre satt sig vid fönstret, tog hon med en viktig min upp flera pappersblad ur fickan.
— Börja nu, Flora, varför dröjer du? frågade Nelly, då Flora tog upp och såg på det ena bladet efter det andra, men lade bort dem igen.
— Vänta litet, svarade Flora. De ha kommit i oordning. Sidan 5 — 10 — 11 — 3 — räknade hon. Se här är första sidan. Nu skall jag börja. — Nelly, gör mig den tjänsten att inte avbryta mig med dina kvicka infall, du förstör helt och hållet intrycket. — Hör på nu. Novellen heter “Ett sorgens offer”.
Havet brusade och stormen rasade. — Vita fiskmåsar flögo skrikande omkring. — Månen blickade — sorgsen och ensam — emellanåt fram mellan sönderrivna skyar.
En liten båt gungar på vågornas rygg och nalkas till stranden. En ung flicka sitter ensam där. Lätt hoppar hon ur båten och sätter sig på ett skär, som ligger helt nära land, sköljt av vågorna.
Hon drar en djup suck och hennes stora ögon, blå som en förgätmigej, fylldes av tårar.
104
