Men nästa gång var hon ändå mera försiktig, ty det var alls inte roligt att bli utskrattad av alla kamraterna. Hon märkte också, att ingen av alla flickorna — icke ens den klumpiga Greta — bar sig så fumligt åt som hon. De flesta fullgjorde sitt husliga arbete med behag och alla med en glad uppsyn — varför skulle hon då vara den enda tölpaktiga bland dem?
Lilli fick plats mellan förestånderskan och Elsa. Under måltiden roade hon hela laget. Hon var varken blyg eller generad och hon höll ej inne med sina tankar och infall. — Det kommer sig av att hon vuxit upp bland konstnärer, anmärkte Flora.
— Fröken du, var snäll och giv mig en bit till. Jag är så hungrig, ropade hon obesvärat. Och då fröken Gussow frågade henne, vilka rätter hon tyckte bäst om, svarade hon:
— Wienerkorv och surkål.
— Men nog vill du väl hellre ha pannkakor, menade fröken Raimar.
— Ånej, pannkakor tycker jag just inte om. Men en stor bit fågel med grönsaker till, det äter jag.
Alla skrattade, till och med fröken Raimar instämde. Vem skulle också kunna låta bli att draga på munnen åt den lillas muntra pladder?
Med henne hade det kommit nytt liv i pensionen. Hon blev medelpunkten, alla ville göra henne till lags. Och om flickorna undveko att säga henne artigheter, så uppvaktade de henne så mycket mera. Det som hon tjusade dem med i allra högsta grad, var då hon nedlät sig att sjunga folkvisor för dem. Nedlät sig — ty när hon ej var hågad, kunde man på inga villkor förmå henne att sjunga. — Flora kom i hänryckning för varje gång, spådde henne en lysande framtid och försäkrade att hon med sin fylliga, böjliga röst, skulle bli en operastjärna av första slaget.
