— Sådana som inte gå i skola och sitta på skolbänkarna, förklarade Elsa. Herr Georg Breitner kommer att taga ditt porträtt med sig i klassen och låta sina “herrar” kamrater beundra det. Det blir roligt för dig.
— Nelly, du är alldeles tyst, sade Melanie en smula nedstämd, vad tycker du vi skola göra?
— Ingenting alls, svarade Nelly torrt. Vi låtsas som om vi inte fått de dumma breven.
— Nå, men om han frågar? Vad säga vi då, Nelly?
— Ingenting då heller. Vi rycka på axlarna och tiga. Det kallas: att straffa med sitt förakt.
Melanie var inte riktigt med om detta avgörande. Hon skulle inte ogärna givit bort sitt “märkligt antika” porträtt, men nu måste hon foga sig efter nödvändigheten. Vad var det också för påhitt av honom att bedja om Nellys “älskliga” fotografi?
— Ni ha märkvärdigt inskränkta åsikter, sade hon föraktligt och gick sin väg.
★
Dansterminen närmade sig sitt slut. — Så ledsamt! suckade ungdomen, men fröken Raimar kände sig lättad, ty fast hon gärna skaffade flickorna glädje, så längtade hon efter lugn och ro, då hon gjort den erfarenhet, att studiernas allvar blev lidande för nöjets skull.
Kursens avslutning och glanspunkt utgjordes varje år av en liten bal, och den skulle bliva på lördagen.
Benämningen bal är noga taget för storartad för den lilla festen. Några gäster till voro bjudna, orkestern förfogade över en fiol mera än vanligt, efter teet med smörgåsar följde en
154
