Den här sidan har korrekturlästs

— I morgon är söndag, då få vi sova ut, sade Greta, som förgicks av nyfikenhet efter att få höra det så mystiskt antydda. Men var äro Elsa och Nelly? avbröt hon sig plötsligt och såg sig om. Jag har inte sett Elsa på hela aftonen. Hade hon verkligen huvudvärk? Kom, så smyga vi oss över till henne och titta efter!

Förslaget mottogs med allmänt bifall, men det blev ändå inte utfört. Ty de hade inte gått många steg, förrän miss Lead stod som ett spöke i natten framför dem.

— Vart skola ni hän? frågade hon vredgad. Har jag inte befallt er gå till sängs? Lägg er genast — och i morgon skall jag rapportera er olydnad för förestånderskan.

Så blev det då äntligen tyst i den översta våningen. Småningom tystnade de livliga rösterna, ögonen föllo ihop i lugn slummer och sömnens gud förde de unga flickorna tillbaka till dansen. Ännu en gång spelade musiken upp och dansen var livlig och förtjusande.

— Så tråkig verkligheten är! det var Melanies första ord, då hon vaknade.

I sjukrummet tänkte man inte på att sova, ännu mindre på lyckliga drömmar. Där såg det sorgligt ut. Lillis yrsel var visserligen över, men hon låg medvetslös. Febern var också i tilltagande. Då förestånderskan kom in, skyndade läkaren att underrätta henne om sina farhågor. Elsa kunde inte avhålla sig från att snyfta högt — det var henne omöjligt att behärska sig.

— Gå och lägg dig, Elsa, sade fröken Raimar vänligt till henne, du kan inte längre få vara kvar här.


165