Den här sidan har korrekturlästs

— Jag kör dig tillbaka till pensionen, och därifrån far jag ensam till stationen. Det är det bästa. Kom nu, Elsa lilla, fortfor han och slöt henne ömt i sina armar då vagnen körde fram, och lova mig nu att vara ett gott och lydigt barn. Du skall få se, huru snart du lär dig att trivas därborta.

Hon hängde sig om hans hals och ville icke skiljas från honom. Nu ångrade hon på en gång, att hon plågat sin far så mycket under de sista timmarna.

— Var icke ond på mig, min kära, kära pappa! bad hon, var icke ond! Du är ju den enda människa i världen, som håller av mig!

Då vagnen höll utanför pensionen, sade Elsa högljutt snyftande farväl till sin far, och då hon såg honom köra sin väg, var hon till mods som om hon blivit lämnad ensam på en öde ö, dömd att ömkligen förgås.

Hon stod kvar en stund utanför porten utan att kunna besluta sig för att ringa på. Då öppnades dörren och fröken Gussow visade sig. Från ett fönster i andra våningen hade hon sett vagnen komma körande och skyndat ned för att mottaga Elsa.

— Nu har du ditt hem här, kära barn, sade hon varmt och hjärtligt och tog Elsa om livet. Gråt nu inte, vi skola hålla av dig allesammans.

Elsa svarade ej. Hon kände sig till den grad olycklig, att till och med denna kärleksfulla välkomsthälsning från den unga lärarinnan ej väckte något eko i hennes hjärta.

— Vill du gå upp på ditt rum? frågade denna.

Elsa nickade, men sade intet, hon höll ännu näsduken för ögonen.

— Nelly! ropade fröken Gussow. Följ Elsa upp på hennes rum och hjälp henne packa upp sina saker. Du vill väl gärna få dina saker ordnade, Elsa?


37