Häraf blir tydligt, att Italiens äldsta inbyggare utgjordes af ett indiskt-europeiskt folk, som invandrat i landet. På hvilken väg invandringen skett, kan knappt vara tvifvelaktigt; allt hänvisar på landvägen. Huruvida åter den skett på en gång eller så, att det ena folket kom förr och det andra senare, må lemnas derhän. Den italiska stammen har två grenar, den latinska och den umbrisk-sabelliska, hvilkas ursprungliga enhet framträder tydligast, då språket sammanställes med andra språk, särskildt det grekiska. Slägtskapen emellan detta (det s. k. grajisca) och det italiska (af Grekerne benämndt det oskiska) är omisskännelig, men på samma gång finnes en märkbar olikhet. Och vid en allmän jemförelse emellan de indisk-europeiska språken finner man, att inom den stora gemensamma slägten vissa språk stå i närmare förhållande, så att man ansett sig kunna urskilja olika grupper, en sydöstlig eller asiatisk (arisk), nemligen Indiskan, Iranskan och Armeniskan, och två europeiska, en sydöstlig, omfattande Keltiskan, Italiskan och Grekiskan, samt en nordostlig (Germaniskan, Lettiskan och Slaviskan). Huru och när grupperna söndrat sig, har man icke med visshet kunnat utröna, ty likheter och olikheter emellan språken framträda på sådant sätt, att den vetenskapliga forskningen, när den tror sig hafva funnit ett spår att följa, snart blir förvillad. Somliga antaga, att folk, som tillhöra en och samma grupp, någon tid, sannolikt strax efter utflyttningen från urhemmet, bott tillsamman och bildat ett slags enhet. Så har man påstått, att Greker och Italer (Italiker) under en viss tidrymd utgjort ett folk och härunder utvecklat ett slags samhällslif samt utbildat vissa föreställningar, seder och bruk, som bibehållit sig hos båda folken efter skilsmässan. Andra förneka rigtigheten af en sådan åsigt och antaga, att de skilda språken uppkommit genom undertryckandet af mellanliggande öfvergångsformer, så att gränserna härigenom blifvit skarpt tecknade, eller, bildligt taladt, så att den sluttande, obrutna yta, som det indisk-europeiska språkområdet ursprungligen bildade, småningom fått sina trappafsatser. Hvad den närmare slägtskapen emellan det italiska och det grekiska språket angår, anses densamma icke till fullo ådagalagd, och man har sökt uppvisa, att det förra språket har frändskap med Keltiskan, medan deremot det senare mera närmar sig till Sanskrit. Dock kan det ej förnekas, att emellan det italiska språket, sådant det stadgat sig i Latinet, och Grekiskan finnes en icke oväsentlig öfverensstämmelse. Så i fråga om vokalljuden, hvilka förete en kraftig och för de grammatikaliska begreppens fixerande och åskådliggörande vigtig utbildning. Äfven i fråga om tonvigten kan man spåra en grundsats, som i det hufvudsakliga gjort sig gällande inom båda språken. Men vid sidan af denna
Sida:Illustrerad Verldshistoria band II 005.jpg
Den här sidan har korrekturlästs
5
ITALIENS ÄLDSTA BEFOLKNING.
