underjordiska krafter, hvilka äfven annorstädes i Syrien ej sällan gåfvo sig luft i jordbäfningar.
De gamle räknade stundom till Araberna några folk, som innehade gränsområdet från Sinai till syriska öknen. Midianiternas närmaste grannar, Edomiterna, ett folk af härdade jägare, sträckte sina landamären till Döda hafvets södra brädd. Öster om saltsjöns ödsliga stränder suto Moabiterna och, på andra sidan om floden Arnon, Ammoniterna, båda i bibeln vanfrejdade som grymme afgudadyrkare.
Öfver berget Gilead, der Amoreerna hade sina äldsta hemvist, färdades man till Damaskus, som låg i en fruktbar däld ej långt från öknen, liksom Hamath några dagsresor vidare åt norr. Mot Euphrats flodområde, bortom dessa fornåldriga städer, tidigt riktade genom karavanhandeln, afplattades det kala och föga befolkade landet, der flygsanden gjorde ständiga inkräktningar, men i norr och vester steg småningom Arams högslätt, genomstruken af sänderskurna klippåsar, med ekdungar och grönskande ängar på sluttningarna, stängd af stupande branter ett stycke från hafvet och längst i söder krönt af Antilibanons flere tusen fot höga toppar.
Emellan Antilibanon och Libanon löper en trång dal, af Grekerna kallad »det ihåliga Syrien», hvilket namn stundom öfverfördes äfven på fortsättningarna åt båda hållen. Sjelfva dess botten är dock icke jemn, utan höjer sig sakta från ömse ändar mot midten. Der de båda, nästan lika långa stigningarna mötas, upprinner Orontes, som sedan skär hela norra Syrien och efter en tvär krökning utfaller i Medelhafvet. Mot söder åter går Jordan, som först brusande letar sig fram mellan klipporna och genomströmmar bergsjöarne Merom och Kinneroth (Genezareth), men derefter i ett lugnare lopp vattnar en af österlandets bördigaste ängder, till dess han förlorar sig i Döda hafvets stillastående vatten. I vester om Jordan och Libanon utbreder sig ända till hafvet ett högst skiftande landskap, hvilket till skilnad från Aram hette Kanaan (»låglandet»), ehuru äfven här bergnaturen är öfvervägande. Från Libanon till Karmel och Gilboa bodde i äldsta tiden Heveerna, men det rådande folket i största delen af landet voro de mäktige Hetheerna (Egyptiernas »Cheta»), hvilkas hufvudfästning Hebron låg starkt skyddad bland de oländiga bergen i söder.
Kanaans smala kustremsa från Karmels udde till Orontes’ mynning (gränsen sättes stundom vid fördjupningen mellan Libanon och dess fortsättning, Bargylus) fick sitt grekiska namn Phenicien af de rika palmlundar, som jemte myrten, fikonträd och vinrankor prydde de i hafvet utskjutande kalkklippornas afsatser. Ur en krans af resliga plataner, cypresser och cedrar (fordom tätare än nu) höjer sig
