träldom, dels af fritt israelitiskt manskap, som uppbådades till stränga dagsverken af konungens fogdar. Det finare arbetet utfördes af pheniciske handtverkare, och det helas ledning förtroddes åt en tyrisk konstnär af israelitiskt möderne, konung Hirams namne, som i synnerhet utmärkte sig för sin skicklighet i bronsgjutning. Bland hans verk prisas de tvenne bronsstoderna i förhuset, äfvensom »kopparhafvet» framför ingången, ett stort, rikt utsiradt tvagningsbäcken, stödt å tolf bronstjurar, till hvilket ett motstycke af sten ännu kan ses bland en gammal kyprisk stads ruiner. Sjelfva templet bestod af flere afdelningar, från golf till tak prydda med snidverk af dyrbart trä och med arbeten i guld och ädla stenar. I »det allraheligaste», der arken gömdes, stodo »cheruber», skepnader, i hvilka menskliga och djuriska former förenades, af samma slag som de kaldeiska och assyriska beläten, som blifvit bevarade till våra dagar (jfr bild 34, sid. 80). Sådana förekommo äfven bland bilderna å templets väggar och bohag, som alltsammans var af de kostligaste ämnen.
Salomos tempelbyggnad blef af största betydelse för trons och gudstjenstens utveckling liksom för den israelitiska odlingen öfver hufvud. Hvad redan David utan tvifvel hade åsyftat, skedde nu i fullare mått. Omkring den nya helgedomen med dess rika skatter samlades hela landets presterskap, »Leviterna», hvilka förut son efter fader sörjt för offren å »höjderna» i de olika landsändarne. Under de ärftlige öfverstepresternas ledning utbildades de heliga sedvänjorna på den mosaiska lagstiftningens grundval. Tempeltjenarnes åligganden ordnades på det noggrannaste sätt. Man började samla de spridda skrifterna och sångerna från äldre dagar. Efter egyptisk, kaldeisk och phenicisk sed fördes noggranna årsböcker öfver de märkliga händelser, som timade i riket och dess styrelse. Lagen upptecknades, och dess bud inskärptes med större eftertryck. Israels underbara framgång väckte en rättmätig sjelfkänsla hos folket, hos dess höfdingar och prester. Deras fäder hade trälat under Philisteerna, och nu sågo sönerna sin konung helsad som jemlike af Pharao och Hiram. Hvem annan än Jehova hade gifvit kronan åt hans tjenare David och satt henne fastare på sonens hufvud? Huru kunde makten och lyckan bättre tryggas, än om konung och folk troget hölle förbundet med Jehova och efterlefde hans stadgar? Jehovas lag var ju skiljemärket emellan hans utvalde och de »oomskurne», mot hvilka gränsen drogs allt skarpare genom giftermålsförbud med flere dylika åtgärder, af andra forntida folk tydda som bevis på Israeliternas »menniskohat». Den borgerliga rätten deremot, som helt och hållet stäldes under presterlig tillsyn, framter många drag af vis nitälskan för den fattiges
