Sida:Illustrerad Verldshistoria band I 126.jpg

126

SEMITERNA.

Visserligen var Tyrus’ handel ännu blomstrande, men redan hade Grekerna undanträngt Phenicierna från Arkipelagens öar och börjat täfla med dem om herraväldet på hafven. Väl hade efter Athaljas fall Jehovas dyrkan blifvit återstäld i Jerusalem under en presterlig förmyndarstyrelse, väl hade sedermera Asarja (Usia) af Juda och Jerobeam II af Israel hållit god fred i sina riken och gjort sig fruktade af grannarne (efter 800 f. Kr.). Men ingendera förmådde samla i sin hand en makt, som kunde med utsigt till framgång bjuda Assyrien spetsen. Den svikliga välmågan invaggade folket i säkerhet och förledde höfdingarne till yppighet i sitt lefverne och öfvermod mot de fattige. Värst var tillståndet i Israel, der Baal och Moloch och Astarte å nyo firades med samma ifver som förut, medan den heliga tjuren i Bethel endast var en vrångbild af fädrens gud. Åter hördes profeternas röster, men nu kom rörelsen från Juda och tog en vida högre syftning än i Elias och Elisas dagar. Det gälde icke längre att störta konungarne från tronen genom folkresningar, Jehovas budord kungjordes nu lika mycket mot undersåtarne som mot styresmännen. Hade de icke alla brutit förbundet med Jehova och förtjenade de icke alla samma tuktan? Stodo icke Assurs härar framför portarne, redo att fullborda straffdomen, när ondskans mått var rågadt? Det var ej längre tal om stamguden Jehova, som skulle frambesvärjas att i eld och dunder från himlen te sin makt öfver andra folks gudar och gifva sina siare rätt, beslå Baals prester med osanning. Hvad vore han då bättre än Moloch, som ju också frätte menniskor i eld? Och hade Israels vedermöda upphört efter Jehus blodbad? Det var alltså icke mord och förföljelse, som Jehova kräfde, utan hjertats renhet och ett rättskaffens lefverne. Han, som älskade endast sanning och rätt, kunde ej vara en gud af samma art som de andre; väl »byggde han sin sal i himmelen och grundade sitt hvalf på jorden», men han försvann dock icke i sina verk som Baal och Aschera, Adar och Nebo. Och likväl hade Israel i sin förblindelse rest ett beläte åt Jehova! Det var ej nog, att Jehova icke tålde främmande gudar vid sin sida: desse voro alldeles ingenting inför honom, från hvilken ensam allt heligt utgick och all makt, deras beläten voro icke mer än lika mycket silfver och guld, att dyrka dem var ej endast synd, utan dårskap. Så rensades tron på den ende guden från det slagg, som lådde dervid. Väl qvarstod den föreställningen, att Jehova hade utvalt Israel till sitt folk framför alla andra, men han kunde också förskjuta sin »son, som han hade kallat från Egypten», om hans stadgar försmåddes. Derför var det profetens kall att predika omvändelse och bättring för de affällige, ehuru han tillika kunde hugsvala med löfte om upprättelse