drinkares hjessa. »Både prester och profeter äro galne af stark dryck; de äro druckne i vin och ragla i stark dryck. Ve den sköna kransen, de drucknes af Ephraim, hans väna prydnads falnade blomster, som öfver den feta dalen står, deras som af vin ragla. Si, en stark och mäktig af Herranom, såsom en hagelstorm, såsom ett skadeligt väder, såsom en vattustorm, den starkeligen infaller, skall kasta henne till jorden med makt; att den sköna kransen, de drucknes af Ephraim, skall med fötter trampad varda. Och hans väna prydnads falnade blomster, som öfver den feta dalen står, skall varda såsom ett förstlingsfikon före sommaren, hvilket en ser, och medan det ännu är i hans hand, uppsväljer han det.» Pheniciernas hopp om egyptisk hjelp ansåg han för bländverk: för dem funnes ingen annan räddning än att fly till sina vesterländska nybyggen. »När ryktet kommer till Egypten, skola de bäfva vid ryktet om Tyrus. Farer öfver till Tarsis, jemrer eder, I kustens innebyggare! Är detta eder glädjestad, som sig berömmer af sin höga ålder? Hans fötter skola föra honom lång väg bort till att vandra. Jehova bjuder öfver Kanaan, till att ödelägga dess fästen, och säger: Du skall icke mer glad vara, du våldförda jungfru, Sidons dotter! Till Chittim, statt upp, drag å stad! Äfven der får du ingen ro. Si, Kanaans land! Folket är vordet till intet; Assur har bestämt det till ökenboarne, han uppreser sina torn, omstörtar palatsen, gör dem till en stenhop!»
Innan Sabakos Ethiopier hade hunnit anlända, öfverraskades de sammansvurne af Salmanassar IV (726 f. Kr.). Hosea af Samaria underkastade sig i förskräckelsen, men bortfördes i fångenskap jemte en stor mängd af sitt folk, hvarefter Salmanassar angrep de pheniciska kuststäderna, hvilka likaledes utan dröjsmål föllo till föga. De nödgades utrusta en flotta för att betvinga Tyrus, som ensam stod upprätt under sin orädde konung Elulæus (Lulii i kilskriftsurkunderna). Staden afstängdes från tillförsel af lifsmedel och dricksvatten, men blokaden genombröts, och innebyggarne redde sig genom att uppsamla regnet i stora stenbäcken. Tyrus höll sig i fem år, emedan Salmanassar måste splittra sina krafter för att kufva Samaria, hvars befolkning, ehuru beröfvad sin konung, hjeltemodigt reste sig emot inkräktaren. Denne fick ej upplefva stadens fall, utan dog på tredje året af belägringen (722 f. Kr.).
16. Sargon. Assyriens och Ethiopiens strid.
Sargon (Sarrukin, 722—705 f. Kr.), som, ehuru af kunglig börd, troligen icke härstammade från den närmast föregående ättegrenen,
