guld, 800 pund silfver (i bibeln står 300, hvilket beror på en annan beräkning af samma summa), klenoder af gjuten malm, röda stenar, ädelstenar, sandelträ, ebenholts, rika skatter. Så ock lät jag hemta till Ninive, mitt herradömes stad, hans döttrar, qvinnorna i hans slott, mankön och qvinkön, som tjenade i hans gårdar. Att gälda gälden och lofva lydnad sände han sitt bud.»
Hvart ord må vara sant, men i tidsföljden har storkonungen tillåtit sig litet sjelfsvåld. Striden med Taharka sättes före Jerusalems belägring, Hiskia sänder skatt efter båda dessa händelser. Så får fälttåget en passande afslutning, i det segraren låter nåd gå för rätt (han påstår dock icke, att han tagit Jerusalem), och efterverlden får lära, att man äfven i Ninive till fullo förstod konsten att skrifva krigsbulletiner. Af lätt begripliga skäl nämnes intet om farsoten och det bråda återtåget, som likväl äro tillräckligt styrkta ej blott från hebreisk, utan ock från egyptisk sida.
Olyckan i Syrien åstadkom, efter sakernas läge, ett bakslag i öster, och under hela sin återstående lefnad, i fulla tjugu år, måste Sanherib kämpa mot de upproriske Kaldeerna, understödde af Elams mäktige konungar, som ännu aldrig hade böjt sig under Assurs ok. »Den skriftlärdes son af Suanna» var icke man att hålla sig uppe mot den outtröttlige Merodach Baladan, som återtog sitt fädernerike vid hafvet, och emot Suzub, som »Babels barn, de onde djeflarne», gång på gång uppsatte på tronen, så ofta han än fördrefs af Sanherib.
