Sida:Illustrerad Verldshistoria band I 156.jpg

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
156
SEMITERNA.

och tio kypriske konungar; bland de förre omtalas Hiskias vanslägtade son Manasse, bland de senare igenkännas de grekiska namnen Pythagoras och Aegisthos m. fl., ett bevis, att Pheniciernas makt på denna ö redan var i hög mån försvagad. Taharka öfvervanns och undanträngdes till Ethiopien, medan öfre och nedre Egypten delades mellan tjugu lydkonungar, dels af assyrisk, dels af egyptisk börd. Äfven Araberna och Mederna återfördes till lydnad.

Asarhaddon sökte, liksom sin farfader Sargon, trygga sitt herradöme öfver de tillbakavunna länderna genom stora folkomflyttningar, särdeles till det oroliga Syrien, der det ålades Kaldeer och andra österländingar att nedsätta sina bopålar. Mildhet emot de besegrade tyckes ej hafva varit honom främmande; ångerfulle konungar, som togo sitt förnuft till fånga och kysste hans fötter, återinsattes stundom i sina riken. Sådan nåd vederfors en af Merodach Baladans söner, och troligen var det Asarhaddon, som lät hemta den uppstudsige Manasse till Babel, men om sider släppte honom oskadd till sitt land igen. Babel, prydt med nya tempel och stärkt med nya fästningsverk, vardt en af rikets hufvudstäder, och der höll herskaren gerna hof i det stora palats som han enkom byggde för sin räkning. Men dessutom försummade han icke sitt assyriska stamland. Hans slott i Ninive skyles under kullen Nebi Junus, som spaden och hackan hittills endast föga fått vidröra, emedan de vidskeplige Turkarne ej vilja tillåta, att den förmenta profetgrafven rubbas. Ett annat i Chalah (Nimruds »sydvestpalats») är bättre undersökt, men ty värr hade en eldsvåda gått öfver den ännu ofullbordade byggnaden, som derefter lemnades att förfalla. När i våra dagar de af elden anfrätta bildstoderna och alabastertaflorna utsattes för luftens inverkan, föllo de inom kort nästan alldeles sönder och äro derför till största delen kända blott genom upptäckarnes ofullständiga beskrifningar och teckningar. Må hända drabbades Asarhaddons verk af Tiglath Pilesar II:s förbannelse, emedan, såsom ofvan nämndes, den senares närbelägna palats beröfvades sina bildskifvor, hvilka sattes afviga mot tegelväggen för att på baksidan lemna rum åt nya framställningar, för det mesta knappast halffärdiga. Ett och annat röjer spår af egyptiskt inflytande. Utom de vanlige dörravårdarne synas äfven liggande sphinxer, vingade lejon med krönta qvinnohufvud, på långt när icke så stora som de i Memphis och Thebe, men sannare och ädlare formade.

På höjden af sin makt sammankallade Asarhaddon »de män af Assurs land, ung och gammal, från öfre och nedre hafvet», nedlade sin krona och bjöd dem hylla sin son Assurbanipal (Assur-bani-habal, 668—626 f. Kr.), den väldigaste af alla Assurs konungar.