Taharka sökte rycka Egypten ur hans händer, några af de infödde småkonungarne derstädes afföllo, men i tvenne fälttåg drefs den ethiopiske herskaren tillbaka, och upproret näpstes. Efter Taharkas död (664) skedde ett nytt försök af hans efterträdare, men det lyktades ännu sämre. Sjelfva Thebe togs och sköflades af Assurbanipal. »Staden, i dess hela vidd, togo mina händer i Assurs och Istars tjenst. Silfver, guld, ädla stenar, slottets bohag, allt hvad der var, kosteliga och dråpliga kläder, ypperliga hästar, män och qvinnor, tvenne höga stoder (obelisker), täckta med prydligt bildverk, de der vägde många hundra pund och stodo framför templets port, tog jag bort och förde till Assur. Oräknadt tog jag med mig bytet. Från Thebe lät jag mina tjenare gå öfver Egypten och Ethiopien, och ära vann jag. Med skatterna drog jag i frid åter till Ninive, mitt herradömes stad.» Men han följdes af de israelitiske profeternas förbannelser. »Är du bättre än No-Amon (»Amons boning», Thebe)», ropar Nahum, »den i strömmar sittande, med vatten allt omkring sig, hvilkens skyddsvärn var ett haf, och ett haf dess mur? Ethiopien och Egypten var hennes otaliga makt; Phut (ett afrikanskt folk) och Libyer voro hennes hjelp. Likväl måste äfven hon fördrifven varda och fången bortdraga; äfven hennes barn vordo krossade vid alla gatuhörn, och öfver hennes ädlingar kastade man lott, och alle hennes store vordo fängslade i bojor. Alltså måste du ock drucken varda, och bortgömma dig, och uppsöka ett skydd emot fienden. Alla dina fasta städer äro såsom fikonträd med mogna fikon: när man skakar dem, falla de honom i munnen, som dem äta vill.»
Ännu var det långt innan dessa förutsägelser skulle gå i fullbordan. Ännu högre skulle Assurs makt stiga. Gyges (Gugu), konung öfver Lyderna, ett semitiskt folk i Mindre Asien vid Egeiska hafvet, »ett land i fjerran på hinsidan hafvet», säger Assurbanipal, »hvars namn konungarne, mina fäder, ej hade hört nämnas», Gryges »fick i en dröm af guden Assur, min skapare, kunskap om mitt stora konungadöme» och sände skatt till Ninive med bön om hjelp emot Kimmerierna, som hotade hans rike. Och när han sedan slog sina fiender, sände han tacksam tvenne af deras höfdingar fjettrade till sin öfverherre. Konungarne af Tyrus och Aradus näpstes, dock med hof, för visad vanvördnad. Elamiterna, som djerfdes intränga i Assyrien, förföljdes in i sitt eget land, och deras fallne konungs hufvud spikades till ett segertecken på Ninives stora port. Assurbanipal gaf Elams krona åt en infödd konungason, som hade sökt skydd hos honom undan sin frändes stämplingar.
