långa grenar: ty dess rot hade mycket vatten. Inga cederträd fördunklade det uti Guds lustgård: cypresserna kommo icke upp emot dess grenar, och platanerna voro intet emot dess qvistar; ja, intet träd i Guds lustgård kom upp deremot i dess skönhet. Jag hade gjort det så skönt i myckenheten af sina qvistar, att alla Edens träd i Guds lustgård buro afund dertill.»
Assurbanipals lefnad lyktade icke i frid. Psametik af Sais, en af de egyptiske lydkonungarne, återstälde Pharaonernas rike och sökte till och med underlägga sig Syrien. Gyges af Lydien afföll likaledes och slöt förbund med Psametik. Men hans son återgick till lydnad under Assur, och ehuru Egypten var och blef förloradt, förmådde dock ej de andra underlydande folken lösgöra sig från oket. Medernas frihetsstrid emot Assur afbröts af en fiende, som vände sig mot dem båda. Redan flere gånger hade Mindre Asien hemsökts af Kimmerierna, ett vildt ryttarfolk nordan ifrån, och nu kastade sig med ens Skytherna (Skoloterna), som hade sina hem i det nuvarande södra Ryssland, öfver det länge hotade assyriska riket och dess lydländer. Assyrien och Medien föröddes i lika måtto. Samma år Assurbanipal dog härjades Juda, och Jerusalem mägtade med knapp nöd värja sig inom sina murar (626). I Jeremias tal höres ett återljud af Kanaans qvidan under »Gogs och Magogs» gissel. Men i det egyptiska af floder genomskurna Delta kunde de oordnade skarorna icke intränga. De vände om genom Philisteernas land, hvars fästningar de icke djerfdes angripa, och lastade med byte försvunno de på samma väg de kommit. Återtåget förbyttes till en hejdlös flykt, och innan de skingrade vildarne hunno fram till sina stepper vid Svarta hafvet, nedhöggos de till största delen af de uppretade Lyderna och Mederna.
När stormen hade brusat förbi, var Assurs styrka bortsopad. De förnämsta af de underlydande folken slöto sig till samman för att krossa den hatade förtryckaren. Småstaterna måste som vanligt varda segervinnarnes byte. I Juda hade likväl det utståndna eländet framkallat en kraftig väckelse. Prester och profeter enades i arbetet att införa i tron, gudstjensten och rättskipningen de grundsatser, som utbildat sig under århundradens pröfningar och partistrider. Den unge konung Josia omfattade med Hiskias värme den stora saken, och han satte sjelf kronan på verket genom sin stadfästelse af de nya stadgar (Deuteronomion), som tillades till lagen. Men Juda var för svagt att hålla sig uppe i kampen mellan stormagterna, som ej kommo öfver ens om arfskiftet efter det fallande assyriska verldsväldet. Babels, Mediens och Lydiens konungar stärkte sitt förbund genom svågerlag, men äfven Neko, Psametiks son, ville hafva sin del af rofvet. Josia,
