men man eger derför ej rätt att frånkänna vare sig Assyrerna eller Semiterna öfver hufvud politiskt sinne, som de för öfrigt visat sig ega i hög mån. Denna uppgift öfversteg deras krafter, kunde ej heller lösas under dåvarande förhållanden, men i deras fotspår trädde sedermera Perserna, Macedonierna och Romarne, som hvar efter annan utbildade den ursprungliga planen. Det assyriska väldet domnade ej bort i ett långsamt förfall, hejdadt af en fast statsordnings motståndskraft, utan det ramlade, så att säga, under sin egen tyngd. För hvarje tillväxt i vidd ökades sammanhållningens svårigheter, på samma gång som fienderna fingo lättare tillfälle att ingå förbindelser med hvarandra. Assur var stark nog att kufva Syrerna och Kaldeerna, hvardera på sitt håll, men då de slöto sig samman till den stora striden emot Sanherib, vändpunkten i de dittills oafbrutna framgångarne, räckte förtryckarens krafter med möda till, och när om sider väldet hade nått hela sin svindlande höjd, föll det med ens för ett förbund af trenne stora lydfolk. De indisk-europeiske Mederna hade största delen i företagets lyckliga utgång, och på deras lott kom det assyriska hufvudlandet öster om Tigris, nu mera folktomt och öde. Men tillika ärfde de herradömet öfver sina fränder, de kärnfulla iranska folken, och dermed utsigterna till större framtida makt. Lyderna vordo det rådande folket i Mindre Asien. Kaldeerna hänvisades att söka sin lön i Syrien.
Från en graverad sten i Berlins museum.
För dem gälde framför allt att rycka rofvet ur Egyptiernas händer. Samtidigt med Ninives förstöring eller kort efteråt tågade Nabopolassars son, Nebukadnesar (Nabu-kudurri-usur), Neko till mötes och slog honom vid Karchemis på Euphrats venstra brädd (605 f. Kr.). Innan han kunde fullfölja sin framgång, återkallades han till Babel af underrättelsen om fadrens död (604). Men sedan han stadgat sitt välde i hemlandet, återvände han till Syrien. De splittrade småstammarne dels kufvades med vapenmakt, dels underkastade sig frivilligt. Jeremia gjorde allt hvad han kunde för att dämpa stridsifvern i Juda, och hans olycksspådomar sannades i fullaste mått, när konung Jojakim, Josias son, i förtröstan på egyptisk hjelp gjorde uppror emot Nebukadnesar (597). Jerusalem måste gifva sig, Jojakims adertonårige son Jechonja, som under belägringen efterträdt sin fader, bortfördes i fångenskap jemte större delen af höfdingarne och folket. Öfver den afväpnade återstoden sattes hans farbroder Zedekia att föra styrelsen såsom kaldeisk lydfurste. Få år derefter gjorde Syrerna ett
