dig aflat hafver! Välsigna mitt verk, låt min vilja gå i fullbordan! Må Nebukadnesar, konungen återuppbyggaren, bo inför ditt anlete!»
Till Kaldeerna, hvilkas häfder gå så mycket längre till baka än frändernas, hade väldet på sistone kommit. Sinears land, hvarifrån så många folk hade utgått, var åter hufvudsätet för den semitiska odlingen. Assur var krossad, Syrien härjadt; vid Babels elfvar suto Israels fångar och gräto, då de tänkte på Zion. Babel, hvars upphof höljdes i sagornas natt, stod ännu upprätt midt i förödelsen. Det hade sett Ninive och Chalah, Damaskus, Samaria och Jerusalem växa och falla i grus, för dess vapen hade det sjunkande Tyrus böjt sig, dess konung bar österlandens skönaste krona, och på honom tycktes det i sista hand hvila, huru vida Semiterna skulle stå profvet i täflingen med den ungdomsfriska indisk-europeiska stammen. Varsel af ett omskifte i sakernas läge kunde skönjas vid synranden, Nya folk, lystna att kappas med de gamla, hade gjort sitt inträde på verldshändelsernas vädjobana. Under Medernas märken kämpade Perserna, och vid Karchemis hade grekiske legoknektar stått i båda de stridande härarne. Men långt i vester redde sig det konungalösa Karthago att tråda Assurs väg till storhet — och falla liksom han.
