som Mederna och Perserna började afvika från sina förfäders enkla gudstjenst. Då infördes tempel, altaren (bild 56), och gudabilder, som varit en styggelse för de gamla Iranierna. Bruket att på bergens höjder uppresa tempel, på hvilkas altaren en evig eld brann till gudarnes ära, härrör sannolikt först från 6:te århundradet f. Kr. Dylika eldtempel tros de uråldriga, tornartade, omkring 36 fot höga byggnader (bild 57) hafva varit, som ännu i dag skådas i närheten af Nakhsh-i-Rustam, ej långt från Persiens forna hufvudstad Persepolis. Den omständigheten, att hvarken altaren eller andra till gudstjensten hörande föremål blifvit funna uti deras inre, gifver visserligen en nyare författare anledning att tillskrifva dem ett helt annat ändamål, nemligen att hafva tjenat som förvaringsrum för de persiske konungarnes skatter. Men deras läge på toppen af ett berg talar för den vanliga uppfattningen, att de varit eldtempel, isynnerhet som det ej är osannolikt, att altarena och de öfriga heliga föremålen blifvit förstörda af Islams ofördragsamme bekännare, hvilka så länge beherskat dessa trakter.
Hur enkel Iraniernas gudstjenst än var, föranledde den likväl uppkomsten af ett prestestånd, ehuru Baktriens Athrava aldrig fingo
