liksom på Livius’ tid, utvisar folksagan Pyra, hvarest Herakles’ bål flammade. Öfver allt ligga lemningar af gamla helgedomar, öfver allt ser man murar efter förödda städer. De varma källorna gåfvo Thermopylä sitt namn; deras heta vatten ångar än i dag och utpekar på långt afstånd den trånga kustvägen.
Parnassos i vidsträcktare betydelse är, såsom Strabo säger, den tredje sydostliga förgreningen af Pindoskedjan; i inskränktare bemärhelse, enligt Pausanias, en fristående, helt och hållet inom Phokis belägen berggrupp, hvars alla upphöjningar voro helgade och invigda åt gudarne. På vestra sidan skildes det genom passet vid Amphissa (Salona) från den stora bergsträckningen i vester. Genom passet för en klippväg ned från Doris, den nordliga bergstrakten, till det gamla Amphissa och den Krisäiska viken. Öster om detta pass ligger det höga, mångspetsade Parnassos’ bergmassa, platåformigt utbredd och betäckt med snö en stor del af året. Det sluttar brant mot norr, öster och söder: mot Kephissosdalen, böotiska slätten och Korinthiska viken. Kephissos kringströmmar det i norr och öster. Ruinerna af Liläa, Durymäa, Thithoräa, Daulis, Delphi och Amphissa med sina borgar och minnesmärken ligga rundt om dess fot. Öfver allt råder storartad bergnatur, vildhet och rikedom på källor. De sprängda klippvägarne, grafvårdarne, tempelruinerna, grottorna och inskrifterna skänka forskaren ett storartadt material. Få trakter i Grekland hafva också varit föremål för så mycken uppmärksamhet i senare tider som just Parnassos.
Den sydostliga fortsättningen af de senast betraktade bergskedjorna är mindre betydande till både omfång och höjd. De böotiska och attiska bergen utgöras nämligen af månggestaltade berggrupper, som med hvarandra hafva mindre sammanhang, ofta stå alldeles isolerade, af medelmåttig höjd och mångfaldig förgrening i kedjor af kullar med den behagligaste yttre form. Helikon, Kithäron, Parnes, Pentelikon och Hymettos äro de förnämsta. Mot sydost fortsättas de af öarna Evböa, Keos, Andros, Tenos, Delos och de öfriga Kykladerna. Vore hafsytan blott några hundra fot högre, så skulle sydostliga delen af mellersta Grekland eller det egentliga Hellas förvandlas till en ny grupp af kykladiska öar, hvilka låge i en krans omkring de tre halföarna Othrys, Öta och Parnassos.
Det öfver 5,000 fot höga Helikon (Paläo Vuna eller Zagura) har icke såsom Parnassos bibehållit sitt gamla mytologiska namn. Det är jemte Kithäron Böotiens förnämsta berg. Korinthiska viken sköljer deras sydliga fot. Helikon ligger mellan Kopais-sjön i nordost och de innersta vikarna vid Antikyra och Mykos i sydvest.
