bergen. Sålunda var Najaden på samma gång sjelfva källan och den kyska, skygga gudinna, som dolde sig inuti den mörka grottan.
De gudomligheter, som räknade de flesta tillbedjarne, voro Olympens tolf store gudar, hvilkas välde och verksamhet senare tiders religionslära sökte begränsa och bestämma. Sålunda blef Zevs öfverguden och hela det helleniska folkets beskyddare; Hera (Juno) himladrottningen; Poseidon vattnets beherskare; Phoibos Apollon solguden och bildningens målsman; Pallas Athena vetenskapens och qvinnoslöjdens beskyddarinna; Aphrodite skönhetens gudinna; Ares krigets gud; Hephästos eldens och de mekaniska konsternas gud; Hestia härdens och de husliga dygdernas beskyddarinna; Demeter skördarnes gudinna; Artemis månens och jagtens gudinna; samt Hermes (Mercurius) gudarnes budbärare, hvilken beskyddade handeln och förlänade vältalighet.
Men det fans dessutom många andra gudar, såsom Hades eller Pluton, underjordens beherskare, Dionysos och Asklepios, samt dessutom alla fältens, skogarnes och vattnens gudomligheter. Hit hörde Pan, Satyrerna, Dryaderna, Najaderna, Okeaniderna, Nereïderna och de flöjtspelande Tritonerna, Äolos och vindarna, Muserna (bild 88, sid. 248) och Moirerna (ödets gudinnor) m. fl. Den grekiska polyteismen, hvilken till gudar förvandlade naturens företeelser och menniskans passioner, ökade till följd af sin natur gudarnas antal i oändlighet. Likväl förenade Zevs, hvilken genom en rynkning af sina ögonbryn kom hela verlden att darra, omkring sig i Olympen de stora gudarne såsom sin familj och sitt råd. De lydde hans befallningar, men sjelf var han underkastad ödet, en blind och oförsonlig gudamagt, tillskapad för att förklara det oförklarliga, för att göra det obegripliga begripligt. Från dessa dunkla begrepp om ett högsta väsen skola filosoferna härleda idéen om en enda Gud, för hvilken dock de grekiska folkslagen länge skola vägra att uppoffra sina lokala gudomligheter.
En religion, som underkastade gudarne alla menskliga svagheter, skulle hafva utöfvat ett ringa inflytande på sederna, om dessa Olympens gudar, som voro så mycket sysselsatta med sina nöjen, sin vrede och sin hämnd, ej tillika i den folkliga föreställningen varit rättvisans uppmärksamme väktare. De ingåfvo ej kärlek, en kristlig känsla, som för hedendomen var obekant, men en helsosam fruktan; de ansågos vaka öfver edernas helgd, och deras altaren voro en okränkbar tillflyktsort för skyddsökande. Den gudomliga hämndens dystra och obevekliga tjenarinnor, Erinnyerna förföljde de brottslige såsom lefvande eller döde. Med håret genomflätadt af ormar, den ena handen beväpnad med en gissel af huggormar, den andra med en fackla,
