De tre första krigsåren gingo till ända under skärmytslingar och plundringar; ty den messeniske konungen ville, innan han inlät sig i någon strid, härda sitt folk, hvilket genom en lång fred blifvit förvekligadt. På det fjerde året inlät han sig i en stor drabbning, som likväl blef oafgjord. Spartanerna ville nu afstå från detta svåra krig, men då de härför rönte smälek af de äldre, fortsattes fiendtligheterna ånyo. Följande året levererades ännu en drabbning, som ej blef afgörande. Intetdera partiet uppreste något segertecken, men skickade härolder och samtyckte å ömse sidor, att de döda finge bortföras och begrafvas. Sålunda drog kriget ut på längden utan att afgöras, men det var olycksbringande för Messenierna, ty de nödgades att med stora omkostnader underhålla besättningar i hvarje stad. Deras jordbrukare vågade ej odla fälten, emedan skörden inhöstades af Spartanerna, och deras slafvar rymde i mängd. Hungersnöd och i följd deraf pest åstadkommo ännu mera ondt. Messenierna beslöto sig för att öfvergifva sina städer och draga sig tillbaka till Ithome, beläget på ett svårtillgängligt berg, som liksom en fästning beherskade hela Messenien.
Sedan någon tid derefter Messeniernas konung stupat, valde de till hans efterträdare den tappre Aristodemos, som ej tvekat att med egen hand döda sin dotter för att blidka gudarnes vrede mot hans olyckliga fosterland. Aristodemos fann äfven understöd hos Spartas afundsamma grannar. Arkaderna hjelpte honom mer än en gång att förhärja Lakonien. Sikyonerna och Argiverna väntade på ett gynsamt tillfälle, för att förena sig med honom; men ett sådant tillfälle erbjöd sig först efter loppet af fem år. De båda folken, som voro uttröttade af den långvariga kampen, tänkte nu göra slut på den samma genom en hufvuddrabbning. De kallade till sig sina bundsförvandter. Till Spartanernas hjelp infunno sig blott Korintherna. Aristodemos stödde sin hufvudstyrka emot berget Ithome och anordnade ett bakhåll af lätta trupper, hvilka under den hetaste striden plötsligen visade sig, anföllo den spartanska hären från sidan och afgjorde segern.
Spartanerna, försvagade genom detta blodiga nederlag, togo sin tillflykt till svek. Etthundra spartanska medborgare bannlystes högtidligt och flydde till Messenien. Men Aristodemos återskickade dem, sägande: »Lakedämoniernas brott äro nya, men deras lister äro mycket gamla».
Lyckan blef dock ej länge Messenierna bevågen. Genom att döda sin dotter hade Aristodemos trott sig rädda sitt fosterland. Men den mördade flickans bild lemnade fadern snart ingen ro, och fasansfulla drömmar gjorde honom slutligen till sjelfmördare. Beröfvade sin käcke anförare, gjorde Messenierna visserligen ännu motstånd mot
