medtäflare i Isagoras, en af Athens rikaste och ädlaste medborgare, i likhet med Peisistratos beslöt att stödja sig på det lägre folket och tillintetgöra adelns inflytande genom att krossa de band, som höllo en del af befolkningen i dess beroende. Utnämnd till archont, gjorde han författningen mer demokratisk genom att upphäfva den gamla indelningen i fyra phyler eller stammar, i hvilka de store hade mest att säga, och ersätta dem genom tio nya phyler. Hvar och en af dessa omfattade tio demer och senare ännu mer, ty man räknade ända till 164 sådana. Hvarje dem styrdes af en demarch samt hade sin egen medborgarlista, sina egna sammankomster och sina egna fester. Hvarje medborgare måste vara medlem af en dem, för att kunna utöfva politiska rättigheter.
Äfven rådets sammansättning ändrades. Enhvar af de tio stammarne utnämnde för hvarje år 50 rådsherrar, så att rådet sålunda hädanefter utgjorde 500 ledamöter, indelade i 10 afdelningar. Hvarje afdelning tjenstgjorde oafbrutet en tiondel af året, och dess medlemmar, hvilka underhöllos på statens bekostnad under denna tid, buro då namnet prytaner. Folkförsamlingen sammanträdde hädanefter fyra gånger under hvarje prytania (en tid af 35 à 36 dagar), och oftare om det behöfdes; hon sammankallades af senaten eller fältherrarne, och förhandlingarne leddes af prytanerna, hvilkas epistates (ordförande) framstälde de frågor, som skulle afhandlas.
De nya reformerna sträckte sig äfven till militärorganisationen. Hvar och en af de tio stammarne skulle hafva sina egna hopliter, sina egna ryttare och sin egen general; hvarje naukraria skulle utrusta en galer och två ryttare till landets bevakning. Den tredje archonten eller polemarchen fick behålla sin röst uti krigsrådet, hvilken vid lika röstetal var den afgörande. Generalerna valdes blott för ett år i sender; men deras magt växte i samma mån som demokratien och staten. Från archonterna till dem öfvergingo så småningom icke blott ledningen af alla krigsangelägenheter, utan äfven af hela den yttre politiken.
Man tillägger äfven Kleisthenes införandet af ostrakismen. Så kallades en hemlig omröstning, hvarigenom man vädjade till folket, då man ansåg friheten och jemlikheten hotad genom en medborgares alltför stora magt eller ärelystnad. Hvarje röstande inskref på ett med vax öfwerdraget musselskal den medborgares namn, som han ansåg nyttigt att aflägsna från staden. Archonterna räknade rösterna, hvilka borde uppgå till minst 6,000. Den medborgare, som fick emot sig detta röstetal, var dömd till landsflykt i tio år. Hans anseende
