Hvarje Grek var skyldig att hörsamma amphiktyonernas uppmaning och bidraga till utförandet af deras beslut. Under det första s. k. heliga kriget läto de intaga och med marken jemna staden Kirrha samt nedkallade gudarnes förbannelse öfver dem, som företoge sig att återuppbygga den. Orsaken härtill var, att Kirrha hade förolämpat den delphiske guden genom att beskatta de pilgrimer, som kommo för att offra vid hans altare. Den delphiske Apollons tempel med dess område stod nemligen under amphiktyonernas särskilda beskydd. De förvaltade gudens skatter och utlånte dem mot ränta till städer eller enskilde.
Man kan fråga, hvarföre amphiktyonerna, oaktadt de voro försedde med så stora rättigheter, i allmänhet utöfvade ett så ringa inflytande? Orsaken är att söka dels deri, att hvarje central myndighet, som utsträckte sin magt utöfver de religiösa rättigheterna, var en fasa för de grekiska staterna; dels deri, att Sparta och Athen, hvilka enligt den gamla röstfördelningen voro likstälda med de små folkslagen kring Pindos, ej hade någon förkärlek till en inrättning, der de voro af så liten betydelse. Under de persiska krigen och under de åttatio år, som Athens och Spartas öfvervälde räcker, är den delphiska församlingen af föga betydelse. Men då efter slaget vid Levktra den förnämsta rollen öfvergått till en stad i det nordligare Grekland, börjar den att röra på sig. Thebe finner för godt att stödja sig på henne och erhåller deri en förstärkning emot Sparta. Sedan blifver hon så småningom ett politiskt verktyg, hvaraf konung Philip i Makedonien skall veta att betjena sig.
Andra inrättningar, hvilka mindre öppet hade till mål att åstadkomma och bibehålla enheten mellan Hellenerna, bidrogo likväl kanske mer dertill, vi mena oraklen, festerna och de offentliga spelen. Grekerna ville ej veta utaf några federativa band, men om ett orakels rykte tillväxte, om ett storartadt tempel reste sig, om spel och fester, om strider och täflingar tillkännagåfvos, då lemnade dessa lättrogna och nyfikna menniskor, desse konstens och ärans älskare sina små stater, för att sluta sig till dem, som de dagen förut bekämpade och med hvilka de kanske skulle strida dagen derefter, men som de för tillfället blott ansågo som medlemmar af samma familj.
Spådomskonsten sattes i Grekland i allmänhet mycket högt. »Gud», sade Platon, »har gifvit menniskan denna konst, för att ersätta hennes brist på vetande.» Det var ingalunda åt det mest odlade förståndet, man tillerkände förmånsrätten att kunna lyfta på framtidens slöja. Uppenbarelsen af den gudomliga viljan syntes så mycket mer i ögonen fallande, som verktyget derför var bräckligt. Den blinde, den
