genom Pausanias’ exempel faran för Sparta att skicka sina krigare så långt bort, midt ibland barbarerna och Asiens frestelser. Sparta skall ej alltid bibehålla denna vishet.
Aristides hade stor del i detta bundsförvandternas beslut. Återkommande med det förslag om ett ständigt förbund emot den gemensamme fienden, som han redan vid Platää väckt, lyckades det honom nu att få det antaget. Man uppdrog enhälligt åt honom att framkomma med förbundsvilkoren och bestämma de allierades skyldigheter. Det blef beslutadt, att Grekerna i Asien och på öarna skulle bilda ett förbund, hvars intressen skulle afhandlas genom allmänna sammankomster i Apollons tempel på Delos; att Athen skulle hafva ledningen i krig, men att hvarje stat skulle få behålla ett fullständigt oberoende uti sin inre styrelse, att den för den gemensamma saken blott skulle tillhandahålla krigsfolk, fartyg eller penningar till det belopp, som af förbundsförsamlingen bestämdes. Kostnadsförslaget uppsattes af den man, som numera gälde för den rättrådigaste icke blott i Athen, utan i hela Grekland. För att åstadkomma en rättvis fördelning i det erforderliga beloppet, genomreste Aristides fastlandet och öarna och gjorde sig underrättad om hvarje stads styrka och hjelpmedel. Det årliga sammanskottet uppgick till 460 talenter (1,890,000 kr.), hvilken summa deponerades på Delos under Apollons beskydd. Aristides utvaldes till skattmästare och fullgjorde detta uppdrag med sådan redlighet, att de allierade efter hans död ej ansågo uppsigten öfver denna skattkammare böra anförtros åt någon annan än Athenarne. Hans dygd gagnade sålunda hans fädernesland äfven efter hans död.
Themistokles hade förlagt talarestolen till Pnyx, för att talarne oupphörligt derifrån skulle för folket kunna utpeka hafvet. Det var åt detta håll, han velat vända dess uppmärksamhet och dess krafter. Han hade lyckats. Athen hade nu en krigsflotta, en handelsflotta och en talrik befolkning. Han hade gifvit Peiräevs en sådan vigt, att han, enligt Aristophanes’ uttryck, förmält hamnen och staden. Den förra beherskade den senare: den mängd af sjömän, som samlades på Pnyx, betryggade derstädes det folkliga elementets öfvervigt. Aristides, som var mer betänksam och högre uppskattade de gamla familjernas och jordegarnes intressen, lutade likväl mot slutet af sitt lif åt samma håll och gjorde alla offentliga embeten, till och med archonternas, tillgängliga för alla medborgare. Det var ett nytt slag för Solons författning. Men denna författning, som förskref sig från mer än ett århundrade tillbaka, kunde ej förblifva oföränderlig, då allt annat förändrades. Om Solon hade lefvat på Aristides’ tid, skulle han hafva gjort, hvad denne vise man gjorde. Hvarföre skulle några
