statens bekostnad, tilldess de blifva i stånd att tjena honom. Det är en krans som fäderneslandet skänker, och som man skulle vilja förtjena; ty han hedrar både den, som får honom, och den, för hvars skull han gifves. Der dygden får den skönaste belöningen, der finnas de bästa medborgarena. Skänken de döde, som äro eder käre, en sista gärd af tårar, och må vi sedan skiljas härifrån!»
Med dessa ädla ord svarade Perikles dem, hvilka önskade freden för hvarje pris, till och med för priset af sin heder.
På våren följande året visade sig Archidamos åter i Attika, Men efter fjorton dagars förlopp lemnade han det, flyende, icke för Athenarne, utan för en fruktansvärdare fiende, den pest, som utbrutit i Athen, och som af Thukydides, hvilken sjelf höll på att för den falla ett offer, blifvit på ett så gripande sätt beskrifven. Denna sjukdom, kommande ifrån Orienten, fördes förmodligen till Athen af något handelsfartyg. Han visade sig först i Peiräevs och anstälde snart i den öfverbefolkade staden förfärliga ödeläggelser. Unga och gamla, rika och fattiga, kraftfulla och svaga, alla angrepos. Plågorna voro förskräckliga: en inre eld förtärde alla kroppens delar; en brinnande tör dref de olycklige till brunnarne och källorna, Denna typhusartade feber, trotsande alla läkarkonstens hjelpmedel, dödade oftast sina offer på den sjunde eller nionde dagen. Då sjukdomen nått sin höjd, säger Thukydides, förlorade man all vördnad både för gudar och menniskor. Sedligheten dukade under för dödens förfärliga lek. Emedan dygd och gudsfruktan visade sig kraftlösa, ansåg man det onödigt att underkasta sig några uppoffringar. Hvarje band afkastades; äfven de bäste öfverlemnade sig at flyktiga njutningar, för att bedöfva sig och för att ännu i sista stund förskaffa sig någon ersättning för ett i förtid afbrutet lif. Dåliga menniskor afhöllos ej längre från brott af fruktan för straff.
Midt under alla dessa olyckor bevarade Perikles sin själsstyrka. Han anförde sjelf ett härnadståg till sjös emot Epidauros, förödde kusten af Argolis och intog Prasiä i Lakonien; men pesten, som utbredde sig i hans här. tvang honom att återvända. Den hade äfven angripit Athenarnes läger vid Potidäa, hvilket fortfarande gjorde motstånd. Folket, förtvifladt öfver sina olyckor, anklagade derföre Perikles och ådömde honom en stor bötesumma. En ibland hans häftigaste fiender var Kleon. Perikles bar olyckan med samma fattning, som han burit framgången, oaktadt de hårda slag, som vid denna tid träffade honom såväl i det offentliga som det enskilda lifvet. Hans syster och några af hans bästa vänner bortrycktes af pesten. Han hade en son med namnet Xanthippos, hvilken förenade sig med hans
