de allmänna platserna predikat dessa nya läror. Dessa personer voro de så kallade sofisterna.
I ett litet demokratiskt samhälle, hvarest nästan allting kan åstadkommas genom ordets magt, är vältaligheten af den största betydelse. Hon är på samma gång ett svärd och en sköld, ett anfalls- och ett försvarsvapen. Genom henne vinner man ett embete eller en rättegång, folkets ynnest eller domarens öfverseende. Hon är den säkraste vägen till lycka och magt. Denna konst, hvarigenom man äfven kunde gifva en falsk åsigt ett sken af sanning, hvarigenom man kunde blända hopen genom vackra ord, var mycket eftersökt af de unge Athenarne, mindre angelägne att lära känna filosofiens sanningar, än att förvärfva sig, hvad Gorgias, enligt Platons påstående, kallade det högsta goda, förmågan att genom sina ord öfvertyga domaren vid domstolen, rådsherrarna uti rådet, folket i folkförsamlingen. Derföre hade, också de, som för penningar sålde sin vältalighet, sina bevis eller sina spetsfundigheter, ett starkt tillopp. Dessa utgjordes i Athen af två menniskoklasser, hvilka ofta sammansmälte till en, nämligen rhetorer (talare) och sofister.
Sofisterna representerade i allmänhet, utan att likväl bilda någon skola med ett särskildt system, en af den grekiska filosofiens stora sidor, skepticismen (tviflet). De utgjordes till största delen af sådane män, hvilka i ett land, hvarest hvar och en var skyldig att försvara sin sak, åt den mognade medborgaren sålde sin penna eller åt den vetgiriga ungdomen sin vetenskap. Man har berättat, att de kommit från Sicilien vid en bestämdt uppgifven tidpunkt. Detta är sant hvad Gorgias beträffar; men sofisterna och rhetorerna voro ej en konstgjord, utifrån införd företeelse, de utgingo ur sjelfva Athens innersta, ur dess författning och dess offentliga seder. De filosofiska skolor, hvilka efter Thales hade sökt sanningen utanför den folkliga religionen, hade ej kommit till samma resultat och framstälde följaktligen ej samma läror. Följden häraf blef, att några tänkare, hvilka i Eleaternas stränga skola tillegnat sig deras vapen, dialektiken, proklamerade det menskliga förnuftets oförmåga att kunna försäkra någonting, eller, hvilket i sjelfva verket var detsamma, tillerkände det rättigheten att försäkra allt.
Ingenting är således sant, men allt är sannolikt; man kan åtminstone genom konst åt allting gifva skenet af sanning. På detta sätt fans det ingen sats och ingen sak, hvilka ej kunde försvaras. Om sådana läror undergräfde dygden, fosterlandskärleken och religionen, voro de derföre i en skicklig försvarares mun ej mindre förledande. I brist på annan förtjenst hade de den att behaga sinnen, som älskade
