komediförfattaren Aristophanes samt slutligen Sophokles och Evripides, två af den grekiska tragediens tre stora namn.
Den grekiska gudstjensten egde en mängd dramatiska element. Den lidelsefulla Dionysoskulten var likväl framför alla andra egnad att gifva anledning till dramats och i synnerhet sorgspelets uppkomst. Ordet tragedi, hvilket betyder getsång, har sitt ursprung ifrån Dionysosdyrkarnes bruk att dansa omkring altaret, under det man på detsamma offrade en get. Denna dans, beledsagad af sång (dithyrambos), var det frö, ur hvilket dramat uppstod, och det lyriska elementet bildade derföre alltid en väsentlig del af de bästa dramatiska konstverken. Det var likväl blott i Athen, som den fullmogna frukten af detta frö utvecklade sig, så att, ehuru tragediens uppfinning icke kan frånsägas Dorerna, är likväl dess fulländning Athenarnes verk. Det första steget på tragediens egentliga område gjordes af Thespis, en af Solons samtida, hvilken införde en skådespelare, som genom en monolog afbröt körsångerna. Hvad formen beträffar, så kunna vi göra oss en föreställning om den thespiska tragedien genom Äschylos’ »Skyddssökande», i hvilka, med undantag af en enda dialog, aldrig mer än en skådespelare är på scenen och underhåller sig med Danaos’ döttrar, hvilka bilda kören. På Thespis följde Phrynichos, hvilken först införde qvinliga karakterer på scenen. Då tragedien så småningom började sysselsätta sig med andra sagor än dem, som rörde Dionysos, så användes de senare i en särskild form under namn af satyrdrama, hvilket lösgjorde sig ifrån tragedien. Denna lösgörning är sammanbunden med namnen Chörilos och Pratinas, af hvilka Äschylos fann den sistnämnde i besittning af folkets gunst, under det den förre fortsatte sin poetiska bana ända till Sophokles’ tid. I de flesta fall uppfördes tre tragedier tillsammans, med ett satyrdrama såsom afslutning, så att alla dessa i förening bildade ett helt. Evripides’ »Kyklops» (kyklopen) är det enda ännu i behåll varande satyrdrama.
Med Äschylos (525—456 f. Kr.) utvecklade sig tragedien från en svag barndom till en kraftig ynglingaålder. Han förökade, såsom Aristoteles berättar, skådespelarnes antal till två, förkortade körens andel och införde protagonistens roll, det vill säga han införde en hufvudperson, kring hvilken åhörarnes sympatier och händelserna i stycket så att säga koncentrerade sig. Den förminskning af körpartiet, om hvilken Aristoteles talar, får icke uppfattas så, som hade kören blott varit en tillfällig qvarlefva efter Dionysoskulten, hvilken blott bibehölls af vördnad för dramats traditioner, eller som hade kören ej haft något väsentligt samband med det grekiska sorgspelet. Denna föreställning kan lätt uppstå till följd af våra moderna åsigter om ett
