Demosthenes’, Lykurgos’, Hyperides’ och Hegesippos’ hänförande och manliga stämmor. Äschines skänkte vältaligheten rörelse och glans; Phokion sin dygd. Men låtom oss nedstiga ifrån den heta atmosferen på Pnyx till Akademiens skuggiga trädgårdar, för att se de män ifrån alla land, hvilka med spänd uppmärksamhet lyssna till den störste af Sokrates’ lärjungar och vänner, Platon (bild 155). Grekerna berättade, att Apollon var hans verklige fader, att redan i hans vagga hade hymettiska bin strukit sin honung på hans läppar, och att den dag, då han fördes till Sokrates, filosofen såg en ung svan, hvilken, höjande sig från kärleksgudens altare, kom att hemta hvila i hans sköte och tog sin flygt mot himmelen under en melodisk sång, som tjusade gudar och menniskor.
Platons fader påstods härstamma från Kodros och hans moder från Solon. Han började såsom skald, men afstod från poesien för att egna sig åt filosofien. Efter Sokrates’ död hade hans kringspridde lärjungar bildat flera olika skolor: Evklides, den megariska; Aristippos, Epikuros’ förelöpare, den kyreniska, hvilken uppstälde sällheten såsom menniskans mål, men ansåg nöjet vara vägen dit, i stället för dygden, som Sokrates lärt; Antisthenes åter den cyniska skolan, en annan olycklig öfverdrift, hvilken uppoffrade samhället för att kunna återgå till naturen. Platon framstälde nu i en serie af samtal (»dialoger») mellan Sokrates och hans lärjungar eller sofisterna en rent idealistisk verldsåsigt. Den filosofiska byggnad, han uppförde, består till en stor del af det renaste guld, men äfven af oädla metaller. Han gifver samvetet sitt höga värde och själen odödlighet; han finner sällheten uti dygden, äfven om hon smädas och korsfästes; han ser olyckan uti brottet, äfven om det ånjuter framgång och heder; hans sedelära är nästan kristlig; men den stat, som han grundlägger uti sin Republik, är en vidunderlig sammansättning af onaturliga menniskor
