satser, hans svaga röst och hans svårighet att andas åstadkommo löje. Skådespelaren Satyros tröstade honom och påpekade, att felet egentligen låg uti hans föredrag. Från den stunden begynte Demosthenes med en okuflig ihärdighet bekämpa de naturliga svårigheterna, och Plutarchos berättar, att han lät bygga sig ett underjordiskt rum, dit han dagligen nedsteg för att upphjelpa det bristfälliga i sina rörelser och sin röst, samt att han ofta innestängde sig der två eller tre månader i rad med halfrakadt hufvud för att kunna lättare motstå frestelsen att gå derifrån. Stundom framsade han vers med hög röst, under det han sprang uppföre ett berg; eller också försökte han, gående längs hafsstranden med munnen till hälften fyld af kiselstenar, öfverrösta vågornas brus. Man kan lätteligen tänka sig, att för en man, som genomgått dylika ansträngningar, innebar sorlet i folkförsamlingen ej mer något fruktansvärdt.
Att Demosthenes har gjort allt detta, kunna vi ej försäkra, men, hvad som är säkert är, att han genom arbete besegrat en motsträfvig natur. Så snart han kunde deltaga i statsangelägenheter, var den makedoniske konungens hersklystnad för honom ett stående ämne. Han gaf Lykurgos, Hegesippos och Hyperides ett kraftigt understöd; han blef själen i det parti, som kämpade för Athens och Greklands oberoende. Demosthenes’ eviga ära är att hafva sett, att den magt, som reste sig i norden, skulle döda hans fädernesland, och att hafva uppoffrat sitt snille, sitt lif för att rädda det.
Det är märkvärdigt att bevittna denne mans kamp, hvilken utan något annat vapen än sitt blotta ord mer än en gång tillbakaslår en mägtig och segerrik konung. Demosthenes tycktes tveka att begynna anfallet. Uti sitt tal om kriget med Persien (354), nämnde han ej ens Philip, då han talade om de faror, som kunde hota Athen. Då konungen samma år skickade några trupper till tyrannen i Chalkis på Evböa emot en annan tyrann i Eretria, afrådde Demosthenes folket att bistå den senare, och det var emot hans vilja, man gaf Phokion ett uppdrag, hvilket visserligen blef utan fara, men af hvilket talaren fruktade, att följden skulle blifva ett förtidigt krig. Det ögonblick kom emellertid blott alltför snart, då han måste tala rent ut och uppgifva ett högljudt stridsrop.
Emellertid syntes äfven Philip hysa betänkligheter. År 359 hade han återupprättat Makedonien, år 358 intagit Amphipolis och Fydna samt år 357 Potidäa. För att ej injaga alltför mycken misstänksam fruktan, hejdade han sig midtunder sina framgångar. Men denna tid var ingalunda förlorad: han förbättrade förvaltningen af sina stater, upphjelpte sina finanser och gjorde sin krigshär fulltalig,
