Den här sidan har korrekturlästs
108
II.
Den skönaste af alla
I drömmakungens hof,
Han gick att le och skalkas
Der Italine sof.
Och lätt och luftig swäfwar
Han der för tärnans håg,
Och tusen nya bilder
Ung Italine såg.
Sist lägger han på barmen
En ros så underskön,
Och hwiskar ljuft och stilla,
Ett svar på hjertats bön.
Men hwad han talt och hwiskat,
Den skälmska drömmagud,
Det wet blott Italine,
Som står i afton brud.
