Den här sidan har korrekturlästs
112
Han log wäl tusen gånger skönt,
Hans själ war full af tjusning,
Men aldrig sågs uti hans drag
Det helga löjets ljusning.
Od mannen stod i lifwets swall
Och stormar honom mötte,
Men rodret i sin lilla båt
Med trofast mod han skötte.
Dock aldrig i hans hårda drag
Och aldrig i hans sinne,
Sprang upp det helga löjets dag,
Det ljusa himlaminne.
Och gubben satt få minnesrik
Och log åt gångna tider,
Och täljde för sin sonason
Sin fordna ungdoms strider.
Så låg han på sin dödsbädd blek
Och tärd af lifwets willa,
Och tankens lyckta släcktes ut
Så heligt och så stilla.
