Den här sidan har korrekturlästs
121
Jag wet att menskoögon.
I glans och löje le,
Jag wet också att inom
Bo bitterhet och we.
Jag wet att lifwets dimmor,
De sköna, swunnit bort,
Att lifwets rännarbana,
Den wexlande, är kort.
Jag wet att menskotårar
De äro watten blott,
Jag wet, jag wet att ingen.
Min längtan än förstått.
Jag wet att allt är löjligt,
Jag wet att allt är smått,
Jag wet wäl ännu mera,
Att intet mer är godt.
Och fast jag wisste mera
Ännu om lifwets fall.
Jag har ett wackert hjerta,
Jag kan ej blifwa kall.
16
