Den här sidan har korrekturlästs
46
Jag har dig wackra flicka,
Jag har dig nu engång,
Här uti nattens stillhet
Här löses dagens twång.
Nu will jag warmt dig kyssa,
Nu will jag fanma dig,
Nu will jag, wackra flicka,
Att du skall älska mig!
XIV.
Sköna flicka! — dina kinders
Rodnad har min själ betagit,
Och ditt ögas yra flamma
Har mitt kalla lugn bedragit.
Jag, som kall sett lifwets skiften
Storma fram i detta hjerta, —
Jag skall öfwer dessa kinder,
Dessa ögon känna smärta!
Mig, som log åt dödens maning,
Som åt fallna drömmar skrattat;
Mig den kalle, har en sådan
Oförklarlig känsla fattat.
